Novell · Par
Jonas har läst om prostatan. Mycket. Han har till och med en mapp. Nu vill han veta vad det där är som han nästan når – tillsammans med Daniel.
Buljongen hade stått på spisen sedan halv sju. Daniel hade rostat benen i ugnen medan det fortfarande var mörkt ute, låtit dem ta färg tills köket luktade som en restaurang strax efter stängning, och sedan lagt dem i den stora grytan med lök, morötter, en bit selleri och så mycket vatten att det nästan nådde kanten. Nu sjöd den så svagt att ytan bara darrade. Det var hans söndag: åtta timmar, inget schema, ingen beställning som skulle ut till bord fyra.
Jonas satt vid köksbordet i morgonrock med en kopp kaffe han hade slutat dricka av. Han hade en bok uppslagen framför sig men hade inte vänt blad på en kvart. Daniel hade lagt märke till det på samma sätt som han lade märke till när någon i köket höll kniven lite för hårt.
– Du läser inte, sa Daniel.
– Jag läser.
– Du har varit på samma sida sedan jag skummade första gången.
Jonas slog igen boken. Han var trettiotre, bibliotekarie, och hade ett ansikte som rodnade lätt, vilket han själv hatade och Daniel älskade. Nu rodnade det.
– Jag har en förfrågan, sa Jonas. Den handlar inte om mat.
– Allt handlar om mat.
– Inte den här gången.
Daniel sänkte värmen ett snäpp fast det inte behövdes och kom och satte sig mittemot, med kökshandduken kvar över axeln. De hade bott ihop i tre år. Han kände Jonas tillräckligt väl för att veta att det här var förberett; Jonas förberedde allt. Han satte flikar i sina kokböcker.
– Okej, sa Daniel. Jag lyssnar.
Jonas snurrade kaffekoppen ett varv på bordsskivan.
– Du vet att jag aldrig riktigt har gillat penetration. Att det har känts mer som något jag borde gilla än något jag faktiskt gillar.
– Jag vet. Och det har aldrig spelat någon roll.
– Jag vet att det inte har spelat någon roll. Det är inte det. Han drog efter andan. Jag har läst om prostatan.
Daniel väntade.
– Mycket, sa Jonas. Jag har läst väldigt mycket. Jag har en mapp.
– Klart du har en mapp.
– Och jag provade. I duschen, för ett tag sedan. Bara ett finger. Och det var – han letade efter orden, och Daniel såg vad det kostade honom – det var som när man har ett ord på tungan. Som om det fanns något där som jag nästan nådde men inte riktigt. Och jag vill veta vad det är. Med dig.
Det blev tyst i köket, bortsett från det svaga sjudandet i grytan. Daniel sträckte sig över bordet och tog hans hand.
– Vad behöver du av mig? frågade han.
– Att du inte skrattar.
– Jag skrattar inte.
– Du ler.
– Jag ler för att du har en mapp, sa Daniel. Inte åt dig. Aldrig åt dig. Visa mig mappen.
Jonas hämtade datorn. Det var verkligen en mapp, med undermappar. De satt tätt ihop och läste, axel mot axel, medan buljongen mörknade på spisen och köksfönstret immade igen. Det visade sig att Jonas redan hade valt: en Rocks-Off O-Boy, den minsta och lättaste i sin serie, smal, med en bred bas som inte kunde glida in för långt och en liten motor i den yttre delen, den som skulle ligga an mot perineum.
– Tillverkaren kallar den ett insteg, sa Jonas. Det lät som en bra början.
– Början är bra, sa Daniel. Allt jag lagar börjar med att man inte har bråttom.
Han tryckte på knappen och beställde innan Jonas hann ångra sig, och sedan reste han sig och skummade grytan igen, fast det inte heller behövdes.
Paketet kom en onsdag, och Jonas väntade med att öppna det tills Daniel kom hem, strax efter midnatt, med lukten av brynt smör och frityr i håret. De öppnade det vid köksbordet som om det vore en försändelse man inte riktigt litade på.
Leksaken var mindre än Daniel hade föreställt sig. Slät och sammetsmjuk, med en rundad spets, en smal hals och en bredare yttre del med små noppor, och i en kanal genom basen satt en liten cylinder instucken. Han vägde den i handen. Den vägde nästan ingenting.
– Den är söt, sa han.
– Säg inte söt.
– Den är söt på ett respektingivande sätt.
Han tryckte på knappen. Ingenting hände. Han tryckte igen.
– Den är trasig.
– Den har en isolatorremsa, sa Jonas och tog den ifrån honom. Mellan batteriet och kontakterna. Så att batteriet inte laddas ur i förrådet.
Han skruvade av locket på cylindern, drog ut en genomskinlig plastremsa och skruvade tillbaka locket, noga, med tre extra små vridningar. Daniel tryckte på knappen igen. Ingenting.
– Den är fortfarande trasig.
– Håll in den, sa Jonas. Tre, fyra sekunder. Det är ett reselås.
– Hur vet du det?
– Mappen.
Daniel höll in knappen, räknade tyst, och på fyra vaknade den i hans hand med ett surrande som fick dem båda att hoppa till. Klockan var halv ett en onsdagsnatt och de satt i köket och skrattade så att Jonas fick torka ögonen med morgonrocksärmen. Daniel klickade vidare genom lägena. Surr. Puls. Snabbare puls. Någonting som lät som en humla i en tändsticksask.
– Tillbaka till den förra, sa Jonas.
– Det går inte. Den går bara framåt.
– Då får du gå varvet runt.
– Det är en rondell, sa Daniel och klickade sig runt tills de var tillbaka, och då skrattade de igen.
Sedan stängde han av den och lade den på bordet mellan dem, och skrattet ebbade ut, och något annat tog dess plats.
– Inte i natt, sa Jonas. Du är trött. Och jag vill ha tid.
– Söndag, sa Daniel. Då har vi en hel dag.
Batteriet var av en sort som varken fanns i mataffären eller på bensinmacken. Det stod i mappen också, att man borde köpa reserver. Daniel hittade dem till slut i en liten järnhandel på vägen till jobbet dagen därpå, ett kort med två stycken, och köpte tre kort för säkerhets skull. Han bar dem i bröstfickan på kockrocken hela kvällen, och varje gång han kände dem där log han ned i såsen.
På söndagen stod buljongen på spisen igen. Vid sjutiden på kvällen luktade hela lägenheten av den, mörkt och sött och salt, och fönstren var immiga ända upp.
De duschade tillsammans först. Daniel tvättade leksaken under kranen med ljummet vatten och mild tvål – inte diskmedel, hade Jonas sagt, med mappens auktoritet – och kontrollerade att locket satt åt innan han sköljde av den. Sedan tvättade han Jonas, långsamt, ryggen och skulderbladen och korsryggen, tills Jonas lutade pannan mot kaklet och slutade prata.
I sovrummet hade Jonas lagt en handduk över lakanet. På nattduksbordet stod en flaska vattenbaserat glidmedel, leksaken, och ett glas vatten. Lampan var nedskruvad så långt det gick. Han satte sig på sängkanten i bara kalsonger och såg ut som han gjorde inför en föreläsning han själv skulle hålla: samlad och livrädd.
– Jag är nervös, sa han.
– Jag vet.
– Tänk om det inte känns någonting. Tänk om jag har läst trehundra sidor om ingenting.
Daniel satte sig bredvid honom.
– Buljongen har åtta timmar på sig, sa han. Den blir inte bättre av att jag skruvar upp värmen. Vi har också åtta timmar. Och känns det ingenting, så äter vi buljong och du har fortfarande den bästa mappen i stan.
Jonas skrattade, och axlarna sjönk en centimeter.
– Lägg dig på magen, sa Daniel.
Han började med ryggen. Bara händerna, torra och varma, i långa drag från nacken och ned längs ryggraden, ut över höfterna, tillbaka upp. Han tryckte tummarna i musklerna kring skulderbladen tills Jonas stönade ned i kudden, och sedan lägre, i korsryggen, i den mjuka svackan ovanför skinkorna. Han tog god tid på sig. Han kände när Jonas slutade hålla emot, när andetagen blev längre och kroppen tyngre mot madrassen, som när en deg slutar vara spänstig och börjar ge efter.
Han drog ned kalsongerna och Jonas lyfte höfterna för att hjälpa till.
– Okej hittills? frågade Daniel.
– Mm.
– Är det ett ja?
– Det är ett ja.
Daniel hällde glidmedel i handen, generöst, och värmde det mellan fingrarna. Mappen hade varit tydlig på den punkten och han tänkte inte snåla. Han lät handen vila mot Jonas först, utan att röra sig, bara värme och tyngd, och sedan började han cirkla, långsamt, utanpå. Jonas andades ut, långt.
– Säg till om du vill att jag stannar.
– Jag säger till.
Han cirklade tills Jonas själv tryckte sig mot handen. Då lät han ett finger glida in, bara en bit, och stannade där. Jonas spände sig och släppte igen, och Daniel väntade tills han kände det ske inifrån, den där mjuka eftergivenheten.
– Hur är det?
– Konstigt. Inte dåligt. Konstigt.
Daniel lät fingret glida djupare och böjde det försiktigt mot naveln, som mappen hade beskrivit, och kände något: en fastare punkt, rundad, som en kastanj under huden. Han tryckte, knappt.
Jonas gav ifrån sig ett ljud han aldrig hade gjort förut.
– Där, sa han in i kudden. Det är det. Det är ordet.
Daniel log i mörkret och fortsatte, lätt, rytmiskt, och Jonas höfter började röra sig mot handen, och det var länge innan någon av dem sa något mer.
– Jag vill prova den nu, sa Jonas till slut. Rösten var grov. Men jag vill göra det själv. I alla fall först.
Han lade sig på sidan med det övre knät uppdraget. Daniel smorde in leksaken ordentligt, mer glidmedel än han trodde behövdes och sedan lite till, och lade den i Jonas hand. Han lade sin egen hand ovanpå och följde med, utan att styra.
Spetsen gled in lättare än han väntat. Jonas stannade vid halsen, andades, fortsatte. Den bredare yttre delen lade sig till rätta mot huden bakom pungen och den stannade där av sig själv, stilla, och Jonas släppte taget och låg alldeles tyst.
– Okej? viskade Daniel.
– Den sitter, sa Jonas. Den trycker precis där. Utan att jag behöver göra något.
– Vill du att jag sätter på den?
Ett ögonblick av tvekan. Sedan:
– Ja. Lägsta.
Daniel höll in knappen och räknade tyst till fyra. Surret var lågt, nästan inget, men han såg det gå genom Jonas kropp som ström genom en tråd. Jonas grep tag i lakanet.
– Åh, sa han. Och sedan ingenting mer på en lång stund.
Daniel lade sig tätt bakom honom, bröst mot rygg, och kysste hans nacke, och lät handen vandra fram över hans mage och ned. Jonas var hård, hårdare än Daniel kunde minnas att han varit på länge, och när Daniel slöt handen om honom kröktes hela hans kropp bakåt mot Daniels.
– Nästa, sa Jonas. Nästa läge.
Daniel klickade. Pulsen kom, i vågor, och Jonas andades i takt med den, och det var bra, det var mycket bra, och Daniel klickade igen när han bad om det – och det nya läget var hårt och hackigt och Jonas skrek till, ”nej, nej, fel”, och Daniel kände hur skrattet bubblade upp i dem båda samtidigt.
– Rondellen, flämtade Jonas.
– Rondellen, sa Daniel och klickade sig hela varvet runt, av och på, tillbaka till det mjuka pulserande, och Jonas skrattade fortfarande när skrattet övergick i något annat.
Det byggdes långsamt. Daniel smekte honom i samma långsamma takt som pulsen, tryckte lätt mot den yttre delen med handflatan då och då, och frågade, och Jonas svarade med ja och mer och där och sedan inte med ord alls. Det var inte som Daniel hade sett honom komma förut. Det var djupare. Det började längre in och tog längre tid, som om något steg uppåt genom honom i stället för att rinna ut, och när det väl nådde fram skakade Jonas så att sängen skakade med, långa vågor, en efter en, och han höll fast Daniels hand med båda sina.
– Av, sa han sedan. Av, av, snälla.
Daniel stängde av den genast. Tystnaden var enorm. Han lät Jonas själv, när han var redo, dra ut den långsamt, och lade den på handduken, och drog täcket över dem båda.
Jonas låg med ansiktet mot hans hals och andades. Det tog flera minuter innan han sa något.
– Jag hittade ordet.
– Vilket är det?
– Jag säger det inte. Det är mitt.
Daniel skrattade in i hans hår.
– Nästa gång, sa Jonas efter en stund, vill jag göra det för dig. Om du vill.
Daniel tänkte på det. Han tänkte på fingret, och kastanjen, och ljudet Jonas hade gjort.
– Jag vill, sa han.
Vid midnatt silade Daniel buljongen. De stod i köket i morgonrockar och drack den ur skålar, varm och mörk och alldeles klar, medan leksaken låg på en handduk på diskbänken, sköljd och torr med locket hårt påskruvat, och de tre korten med reservbatterier låg bredvid som ett löfte.
– Den är god, sa Jonas.
– Den har fått ta tid, sa Daniel.
Novell · Par
Nora har gömt ett paket bakom glasyrburkarna i verkstaden. Elin öppnar det, blir tyst en lång stund – och tar sedan fram en penna.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
