Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Risotton hade misslyckats igen. Det var nästan en tradition vid det här laget. Erik stod vid spisen med sleven i handen och såg ner i kastrullen med samma min som för fjorton år sedan, när han hade försökt imponera på en landskapsarkitekt han träffat på en väns trettioårsfest och serverat henne något som mest liknade gröt med parmesan.
– Den är perfekt, sa Emma från köksbordet.
– Den är klistrig.
– Den är perfekt klistrig. Den är exakt lika klistrig som första gången. Det är romantiskt, Erik. Du har bevarat något.
Han skrattade och öste upp på två tallrikar ändå. Regnet slog mot köksfönstret i långa, sneda stråk, och nere på gatan susade bussarna förbi med blöta däck. De hade tänt ljus i de gamla stakarna från hans mormor och dukat med de fina glasen som bara kom fram när någon fyllde jämnt. Mitt på bordet, lutat mot saltkaret, stod ett litet paket inslaget i brunt papper. På etiketten stod det, med två olika handstilar: ÖPPNAS PÅ ÅRSDAGEN. INTE FÖRE. (DETTA GÄLLER DIG, ERIK.)
De hade köpt det tillsammans en söndagskväll för tre veckor sedan, liggande i sängen med datorn mellan sig och en påse lakrits, och det hade tagit två timmar. Inte för att det var svårt att välja, utan för att de hela tiden hade fastnat i att läsa saker högt för varandra. Emma hade läst en recension med allvarlig röst, som om hon läste nyheterna, och Erik hade skrattat så mycket att han fick hicka. Till slut hade de bestämt sig för en We-Vibe Sync O. Det var O:et som avgjorde det. Emma hade haft en annan modell för länge sedan, en som ville glida ur så fort de bytte ställning, och Erik hade ägnat en stor del av en semester åt att leta efter den i ett hotellakan.
– Den här ska tydligen sitta kvar av sig själv, hade hon sagt och pekat på skärmen. Den har en ögla i stället för en klämma.
– En ögla, hade han sagt. Som ett förtroende.
– Som en ögla, Erik.
Nu satt hon och snurrade paketet mellan fingrarna medan han åt av sin risotto med demonstrativ njutning.
– Du vet att den är laddad, sa hon. Jag laddade den i går. Laddsladden fäster med magneter. Det gjorde ett litet klick. Jag stod i badrummet och klickade den av och på i fem minuter.
– Du öppnade den? Före årsdagen?
– Jag öppnade kartongen. Jag öppnade inte stämningen. Det är skillnad.
Han lade ner gaffeln och såg på henne över ljusen. Hon hade fyllt fyrtioett i januari och hade grått i håret vid tinningarna nu, som hon slutat färga i våras, och det gjorde något med hennes ansikte som han fortfarande inte hade vant sig vid, som om hon hade blivit mer sig själv. Hon mötte hans blick och slutade snurra paketet.
– Ska vi hoppa över efterrätten? sa han.
– Vi har ingen efterrätt.
– Då är det enkelt.
I sovrummet var det svalt. De hade glömt att stänga fönstret på glänt, och regnet hördes tydligare här, ett jämnt brus mot plåten på fönsterbrädan. Erik stängde det inte. Han tände lampan på byrån och vred ner den tills rummet var gyllene och halvmörkt.
Emma satt på sängkanten med paketet i knät och slet upp papperet. Inuti låg den lilla vibratorn i sin bomullspåse, grön och mjuk, och en fjärrkontroll som passade precis i handen. Erik satte sig bakom henne och lade hakan på hennes axel.
– Så den där, sa han, är redan ihopkopplad med den där.
– Direkt ur kartongen. Man behöver ingen app. Jag läste det.
– Du läste manualen.
– Jag läste manualen två gånger, och sedan läste jag den en gång till i sängen i går när du sov, och det finns saker i den du inte vet. Till exempel att själva leksaken bara har en knapp. Ett tryck startar den, och sedan bläddrar man mellan tio mönster. Men vill man ändra styrkan måste man ha fjärrkontrollen.
– Så den som har fjärrkontrollen bestämmer.
Hon vände huvudet och såg på honom.
– Den som har fjärrkontrollen föreslår. Den andra bestämmer.
– Rimligt, sa han och kysste henne i nacken, där håret började.
Hon lutade sig bakåt mot honom. Han tog det långsamt, som han alltid gjort, knäppte upp hennes blus uppifrån och kysste varje bit hud som kom fram, axeln, skulderbladet, ryggraden. Hans händer var varma från diskvattnet. Hon kände hur hon mjuknade, hur dagen släppte i musklerna, mötena och mejlen och ritningen som skulle vara klar på måndag. Hon vred sig om i hans armar och drog hans tröja över huvudet, och när han kom fram på andra sidan hade han håret på ända och hon började skratta.
– Vad?
– Ingenting. Du ser ut som när vi träffades.
– Förvirrad?
– Förhoppningsfull.
De hjälptes åt med resten av kläderna, och det gick inte elegant, det gjorde det aldrig. En av hans strumpor hamnade på lampan och de fick resa sig och ta ner den innan den luktade bränt. Hon låg på rygg på täcket och han låg på sidan bredvid och strök med handflatan över hennes mage, höften, insidan av låret, lätt, om och om igen tills hon började röra sig mot handen.
Glidmedlet stod på nattduksbordet. Det var nytt också. I manualen hade det stått att man inte skulle använda silikonbaserat glidmedel till leksaken, och deras vanliga var silikonbaserat, så de hade köpt en flaska pjur Aqua samtidigt. Erik tog lite i handen och värmde det mellan fingrarna.
– Ska jag?
– Jag gör det, sa hon. Jag vill se hur den fungerar.
Hon tog Sync O och höll den i handen en stund, vägde den, böjde försiktigt den inre öglan så att den vek ihop sig som manualen visat. Hon förde in den långsamt, med knäna uppdragna, och han såg på henne med en ömhet som inte hade med sex att göra, eller som hade med allt att göra. Hon släppte greppet och kände hur öglan fällde ut sig inuti, hur den yttre delen lade sig på plats mot klitoris.
– Nå? sa han.
– Den sitter. Den sitter bara. Den ligger där den ska.
Hon tryckte på knappen. Den vaknade med en mjuk puls, och hon drog in luft genom tänderna.
– Nå?
– Sluta säga nå.
Hon räckte honom fjärrkontrollen. Han såg på den som om han hade fått ett kungligt uppdrag.
– Du säger till, sa han.
– Jag säger alltid till.
Det var sant. Det var en av de saker han älskade mest med henne. Hon hade aldrig låtsats, inte en enda gång på fjorton år, och hon hade lärt honom att fråga i stället för att gissa. Han tryckte upp ett steg och såg hennes ansikte förändras, läpparna som delade sig, höfterna som lyfte sig lite från madrassen.
– Ett till?
– Ett till.
Han lade sig över henne, på armbågarna, och hon tog honom i handen och ledde honom in, långsamt, och de stannade båda två och höll andan. Vibrationen fanns överallt nu. Den fanns i henne, och den fanns i honom genom henne, ett djupt surr som gick rakt upp genom ryggraden på honom, och han tappade andan och sa ett ord som inte var ett ord.
– Du också? viskade hon.
– Jag också. Herregud. Jag också.
De rörde sig långsamt. Det fanns ingen brådska. Regnet trummade på fönsterbrädan och deras andning blev tyngre, och hon höll honom om ryggen och kände hans muskler arbeta under huden. Hon sa hans namn. Han kysste henne och sa hennes. Han höll fortfarande fjärrkontrollen i ena handen, mot kudden bredvid hennes huvud, och när hon nickade tryckte han upp den igen.
Sedan ville hon ligga ovanpå. Hon sa det med en knuff mot hans axel, och de rullade runt i ett virrvarr av armar och täcke, och hon satte sig grensle över honom med händerna mot hans bröst. Sync O satt kvar. Den hade inte flyttat sig en millimeter. Hon började skratta av ren förvåning.
– Den sitter kvar, sa hon. Erik. Den sitter kvar.
– Jag sa ju. En ögla. Som ett förtroende.
– Var är fjärrkontrollen?
Det blev tyst. Han klappade med handen över lakanet. Över kudden. Under kudden.
– Den var här nyss.
– Erik.
– Den var här. Den var i min hand. Sedan rullade vi.
Hon satt kvar ovanpå honom och började skratta så att hon fick hålla sig i sänggaveln. Han letade blint i täcket med ena armen, under sig, bredvid sig, och hon kände hur han också skakade av skratt inne i henne, och det var så absurt och så intimt på samma gång att hon fick tårar i ögonen.
– Vänta, sa hon, jag har knappen. Jag kan byta mönster härifrån.
– Men inte styrkan.
– Men inte styrkan. Men jag kan hitta det där mönstret från nyss. Det var tre, tror jag. Eller fyra.
Hon tryckte. Det nya mönstret var ett ryckigt, studsande staccato som fick dem båda att hoppa till. Hon tryckte igen. Något långsamt och vågigt, som tidvatten. Igen. Något snabbt och envist som påminde om en tandborste.
– Nej, sa han, inte den, inte den.
– Jag räknar! Du stör min räkning!
Hon kom till tio och började om på ett, och vid tredje trycket kom det tillbaka, det djupa, långsamma pulserandet från förut, och hon slöt ögonen och slutade skratta. Hon började röra sig igen. Han slutade leta. Han lade båda händerna om hennes höfter och såg upp på henne, på skrattet som fortfarande fanns kvar i mungiporna och på allvaret som kom tillbaka i blicken, och tänkte att han aldrig hade sett något vackrare, och det tänkte han varje gång, och det var sant varje gång.
Hon lutade sig fram och kysste honom. Hon rörde sig långsammare, djupare, och han mötte henne. Vibrationen växte mellan dem trots att ingen rörde några knappar, för allt annat växte. Hon tog hans hand och lade den där hon ville ha den, ovanpå den lilla leksaken, och tryckte, lätt, och han förstod och höll den där.
– Så? sa han.
– Så. Stanna där. Stanna precis där.
Hon kom först, med händerna knutna i lakanet och huvudet bakåtlutat, och han kände det i henne, varje sammandragning, förstärkt av vibrationen, och det tog honom med sig nästan genast. De höll fast i varandra genom det. Efteråt föll hon ihop över honom, varm och fuktig och andfådd, och han slog armarna om henne och höll henne medan pulsen sakta sjönk. Hon tryckte på knappen och stängde av den.
De låg så en lång stund. Regnet hade mojnat till ett stilla droppande.
Sedan flyttade hon på sig, och han flämtade till och drog fram något hårt och platt under ena skulderbladet.
Fjärrkontrollen.
Hon skrattade så att sängen skakade, och han skrattade med henne, och det gick inte att sluta, och de låg där med fjärrkontrollen mellan sig på kudden som ett bevis i en rättegång och skrattade tills de fick ont i magen.
Det var efter midnatt när de till slut orkade kliva upp. Emma stod vid badrumshandfatet och tvättade Sync O med mild tvål och ljummet vatten, noga där den yttre delen mötte öglan, eftersom det var där fukt och glidmedel stannade kvar. Erik stod i dörröppningen i bara kalsonger och höll fjärrkontrollen i ett stadigt grepp, högt upp och långt från vattnet.
– Den får inte sänkas ner i vatten, sa han. Det står i manualen.
– Nu har du läst manualen.
– Jag läste den i telefonen medan du var på toaletten. Jag kände att jag hade en del att ta igen.
Hon torkade leksaken med en ren handduk och lade den i sin bomullspåse. Hon satte fast laddsladden, och magneterna fann sin plats med ett litet klick, och hon såg på honom i spegeln och log.
– Minns du första gången? sa hon.
– Grannens hund.
– Grannens hund som ylade hela tiden. Varje gång vi kom igång. Som om den visste.
– Jag trodde att du aldrig skulle vilja träffa mig igen.
– Jag skrattade så mycket att jag var tvungen att ses igen. Jag behövde veta om det var du eller hunden.
Han kom fram och slog armarna om henne bakifrån, och de stod så och såg på varandra i spegeln. Två människor runt fyrtio med rufsigt hår och blossande kinder, i ett badrum som behövde målas om, med en fjärrkontroll som till slut hade hamnat säkert på hyllan bredvid tandborstarna.
– Det var du, sa hon. Det var alltid du.
De gick tillbaka till sängen. Han drog upp täcket över dem båda och hon lade sig med huvudet på hans bröst, där hon alltid låg, och lyssnade på hans hjärta som sakta gick ner i takt. Det droppade från takrännan utanför. Någonstans på gatan stängdes en bildörr.
– Nästa år, sa han in i hennes hår, gör jag något annat än risotto.
– Våga inte, sa hon, och somnade leende.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Novell · Rollspel
Efter sju år ihop bestämmer sig Hanna och Mikael för att leka med makt – ordentligt förberett, med listor, stoppord och en klänning som knarrar när hon rör sig.
Novell · Par
Jonas har läst om prostatan. Mycket. Han har till och med en mapp. Nu vill han veta vad det där är som han nästan når – tillsammans med Daniel.
