Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Balkongdörren stod på glänt och staden kom in genom springan: en spårvagn som skrek i en kurva långt nedanför, en duva som gick fram och tillbaka på räcket med händerna bakom ryggen, doften av grillad fisk från någon som redan hade börjat med kvällen. Mattias låg på hotellsängen i bara kalsongerna och läste guideboken högt, med den sortens allvar han annars bara ägnade kalkyler.
– Här står att man inte ska äta på restauranger där någon står utanför och vinkar in en.
– Då äter vi inte där, sa Sara från badrummet.
– Och att man ska ha bekväma skor. Backarna är brantare än de ser ut.
– Mattias.
– Ja?
– Lägg ifrån dig boken.
Han gjorde det. Hon kom ut i den mörkgröna klänningen, den med tunna axelband som hon hade köpt för ett bröllop för tre år sedan och sedan bara haft på sig en gång, eftersom det aldrig hade funnits ett tillfälle som var tillräckligt bra. Hon var trettiofyra och ljuddesigner på en teater, och hon hade en förmåga att ställa sig i ett rum som om hon hade bestämt var ljuset skulle falla. Nu ställde hon sig i fönstret. Han satte sig upp.
– Du är fin, sa han.
– Jag vet. Hon log. Jag har en sak till dig.
Det var ett litet paket, inte större än en tvål, inslaget i det bruna papper som bokhandeln på hörnet där hemma använde. Han vägde det i handen. Det var lätt. Han öppnade det försiktigt, på det sätt han öppnade allt, och hon stod och trummade med fingrarna mot fönsterkarmen.
Inuti låg en liten sak i svart silikon, rundad och platt, ungefär som en tumme. Och en separat del, en klack. Han vände på dem.
– Det är en Lovense Ferri, sa hon. Den ena biten ligger innanför trosorna. Den andra sitter utanpå och håller fast den med en magnet.
– Okej, sa Mattias långsamt. Han tittade upp. Och vad ska jag göra med den?
Hon gick fram och tog hans telefon från nattduksbordet, låste upp den med hans födelsedag – han hade aldrig brytt sig om att ändra koden – och visade honom en app som han inte hade vetat att han hade.
– Jag installerade den i går när du duschade. Jag har kopplat den. Du ska inte göra någonting med leksaken. Du ska göra någonting med mig.
Det blev tyst en stund. Duvan på räcket flög iväg. Mattias såg på skärmen, som visade ett reglage och en rad små ikoner, och sedan på henne. Hon hade rodnat, han såg det nu, en fläck som började vid nyckelbenet och gick uppåt.
– Du vill att jag ska styra den. Under middagen.
– Om du vill.
– Om jag vill, upprepade han, och det var något i rösten som fick henne att skratta till.
De hade pratat om det förut, på det lite undvikande sätt man pratar om saker man vill men inte riktigt vågar. En kväll för ett år sedan, efter en film, hade hon sagt att hon ibland tänkte på att inte ha kontroll. Inte på riktigt, hade hon lagt till snabbt. Bara lite. Bara en lek. Han hade sagt att han förstod, och hon hade inte trott honom, och sedan hade de inte pratat om det igen.
Nu satte hon sig på sängkanten bredvid honom.
– Regler, sa hon. Om jag säger notan så slutar du. Direkt. Ingen diskussion, inga frågor om varför. Om jag knackar två gånger i bordet sänker du. Och du frågar mig. Ofta.
– Notan, sa han. Varför notan?
– För att det är det enda ordet jag kan säga på en restaurang utan att någon tycker att det är konstigt.
Han nickade. Sedan tog han hennes hand och vände på den och kysste insidan av hennes handled, där huden var tunnast.
– Och om jag inte vill? frågade han. Om jag tycker att det är för mycket?
– Då säger du det, och så äter vi fisk och går hem och sover. Hon tittade på honom. Jag vill verkligen det här. Men bara om du också vill.
Han tittade på den lilla svarta saken i sin handflata en lång stund. Sedan räckte han den till henne.
– Gå och sätt på dig den, sa han. Vi har bord halv nio.
Restaurangen låg i en gränd så smal att de kunde ha rört båda väggarna samtidigt. Ingen stod utanför och vinkade. Inne var det blått och vitt kakel från golv till tak, åtta bord, en servitör med grått skägg och förklädet knutet högt, och ett kök som syntes genom en lucka där någon sjöng falskt och glatt.
De fick ett bord vid väggen. Sara satte sig med ryggen mot kaklet, som var svalt genom klänningen, och Mattias satte sig mittemot och lade telefonen bredvid sitt glas med skärmen nedåt, som om den var vilken telefon som helst.
Den första timmen gjorde han ingenting.
Hon märkte att hon väntade. De beställde bläckfisk och bröd och ett glas vitt vin var, och hon väntade. Han berättade om en kollega som hade gift sig med sin tandläkare, och hon skrattade och väntade. Magneten satt där den satt, en liten tyngd mot hennes höftben som hon glömde och kom ihåg, glömde och kom ihåg. Varje gång han sträckte sig efter vinglaset spändes något i henne.
– Du är tyst, sa han.
– Du är elak.
– Jag har inte gjort någonting.
– Precis.
Han log, och det var inte hans vanliga leende, det lite ursäktande som han hade när han berättade något han trodde att hon redan hade hört. Det här var något annat. Han vände på telefonen, tittade på skärmen i en sekund, som om han läste ett meddelande från jobbet, och lade tillbaka den.
Det kom som en viskning. Nästan ingenting. En svag, jämn surr precis där den låg, så lätt att hon först inte var säker på att det var på riktigt. Sedan var hon säker. Hon satt alldeles stilla med gaffeln halvvägs till munnen.
– Okej? frågade han lågt.
– Ja. Hon svalde. Ja. Grönt.
Bläckfisken kom, grillad och glänsande av olja och citron. Hon åt. Surret fortsatte, lågt och envist, och det konstiga var att det inte var för mycket – det var för lite. Det var som att någon höll handen en centimeter ovanför hennes hud utan att röra vid henne. Hon märkte att hon flyttade sig på stolen för att komma närmare det. Hon märkte att han märkte det.
Han pratade om spårvagnen de skulle åka i morgon, den gula som gick uppför backarna, och hon hörde inte ett ord. Hon hörde bara en ton, eller trodde att hon gjorde det, och hon undrade om paret vid bordet bredvid också hörde den under sorlet och sången från köket, och undran gjorde saken värre.
Sedan ändrade han något.
Det slutade vara jämnt. Det blev en rytm, korta stötar med pauser emellan, som ett hjärta som hade bestämt sig för att slå någon annanstans. Hon lade ifrån sig gaffeln. Hon lade händerna platt på bordsduken.
– Mattias.
– Mm?
– Vad gör du?
– Jag läser instruktionerna, sa han, och bläddrade på skärmen med tummen. Det finns flera mönster. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag tänkte att jag skulle testa mig igenom dem. Metodiskt.
Hon skrattade högt, så att ett äldre par vid bordet bredvid tittade upp, och skrattet gick över i något annat mitt i, en inandning som hon inte hade planerat. Hon höll för munnen. Han tittade på henne över bordet och hans ögon hade blivit mörka.
– Säg till, sa han. Om det är för mycket.
– Det är inte för mycket.
– Säg till ändå.
Servitören kom och frågade om allt var bra. Sara sa att allt var utmärkt. Precis när hon sa utmärkt steg vibrationerna, ett helt steg uppåt, och ordet kom ut en halvton för högt. Servitören nickade vänligt och gick. Hon sparkade Mattias på smalbenet under bordet, inte hårt.
– Förlåt, sa han, och han såg inte det minsta ångerfull ut. Tummen missade.
– Din tumme har aldrig missat någonting i hela sitt liv.
Hon knackade två gånger i bordet. Omedelbart sjönk det, tillbaka till viskningen, och hon andades ut. Han sa ingenting, han bara väntade, och hon tyckte om honom så mycket just då att det gjorde ont någonstans under revbenen. Det var inte leksaken. Det var att han lyssnade. Att han höll i något som var hennes och höll det försiktigt.
De satt så en stund. Det låga surret, maten, hans fot som hade hittat hennes under bordet och låg mot den. Hon började vänja sig, och precis när hon hade vant sig, när hennes axlar hade sjunkit ner och hon hade tagit en klunk vatten, lät han det stiga igen, långsamt den här gången, steg för steg, och det var som att gå ut i havet på grunt vatten och inte märka hur djupt det har blivit förrän vågen når bröstet.
Hon höll i bordskanten. Hon kände hur det spred sig, värmen, från den lilla punkten och utåt, upp i magen och ner i låren, och hon kände sin egen puls i halsen och i handlederna och där, framför allt där. Kaklet mot ryggen var kallt och allt annat var varmt.
– Sara, sa han mycket lugnt. Titta på mig.
Hon tittade på honom.
– Vill du ha efterrätt?
Hon förstod inte frågan först. Sedan förstod hon den, och hon förstod att han visste exakt var hon var, att han hade sett det i hennes ansikte som han hade sett det tusen gånger förut, och att han nu väntade på vad hon skulle säga. Det var det som gjorde det. Inte vibrationen. Frågan.
Servitören var på väg mot dem med menyn under armen.
– Notan, sa hon. Tack. Notan.
Det tystnade i samma sekund. Helt. Hon satt kvar och darrade lite och kände hur blodet ville fortsätta fast ingenting längre drev på det, och Mattias hade redan vänt på telefonen och lagt båda händerna på bordet där hon kunde se dem.
– Sara, sa han, och nu var rösten en annan, varsam. Är du okej?
Hon började skratta. Hon kunde inte sluta.
– Jag menade faktiskt notan, sa hon. Jag vill gå hem. Jag vill gå hem nu.
De gick uppför backarna och guideboken hade rätt, de var brantare än de såg ut. Stenarna i gatan var blankslitna och gula i gatlyktornas ljus, och någonstans ovanför dem spelade någon gitarr på en balkong. Hon höll honom i handen. Han hade stoppat telefonen i innerfickan på kavajen och inte rört den sedan restaurangen.
– Du kan sätta på den igen, sa hon i en trappa där ingen såg dem.
– Nej, sa han. Nu vill jag se dig när jag gör det.
I hissen kysste hon honom. Den var gammal, med en gallergrind som man drog för, och den gick så långsamt att de hann glömma vilken våning de skulle till. Hans hand låg på hennes rygg, på den nakna huden mellan axelbanden, och hon kände hur han andades mot hennes mun.
På rummet stod balkongdörren fortfarande på glänt. Staden hade blivit tystare. Hon sparkade av sig skorna och stod mitt på golvet och såg på honom när han tog av sig kavajen och tog fram telefonen och lade den på nattduksbordet med skärmen uppåt, den här gången, så att hon kunde se den.
– Får jag? frågade han.
Hon nickade. Hon ville att han skulle höra det också.
– Ja.
Han rörde vid reglaget och vibrationen kom tillbaka, låg och mjuk, och hon slöt ögonen. Han kom fram till henne och drog ner axelbanden, det ena och sedan det andra, och klänningen gled ner över höfterna och blev liggande runt fötterna som en grön pöl. Hon stod där i trosorna och den lilla svarta magneten satt på sin plats, och han gick ner på knä framför henne och kysste huden precis ovanför den.
– Den surrar, sa han mot hennes mage, förvånad. Jag kan höra den nu.
– Säg inte det. Jag har suttit och undrat över det hela kvällen.
– Där fanns sorlet och sången från köket. Här är det tyst.
Han lossade magneten försiktigt och lade den och den lilla vibratorn på nattduksbordet bredvid telefonen, där de fortsatte att surra för sig själva tills han sträckte sig efter telefonen och stängde av. Sedan drog han ner hennes trosor och hon klev ur dem och han tittade upp på henne och hon tänkte att hon aldrig någonsin, på nio år, hade sett honom se ut så där.
Han kysste henne på insidan av låret. Sedan högre. Han tog god tid på sig, lika metodiskt som han hade bläddrat sig igenom mönstren, och hon lade handen i hans hår och kände hur hon var mer än redo, att hela middagen hade varit en lång väg hit, och när hans tunga hittade henne var det som att någon skruvade upp ljudet i ett rum där allt redan var för högt. Hon stödde sig mot byrån. En flaska med schampo föll omkull och ingen av dem brydde sig.
– Säng, sa hon. Snälla.
Hon drog av honom skjortan, knapparna tog en evighet, och han skrattade åt hennes otålighet och hjälpte till. Han var varm och luktade av citron och av natten ute på gatan. Hon lade sig på rygg på det svala lakanet och han lade sig ovanpå, inte ännu i henne, bara där, och hon kände hur hård han var mot hennes höft.
Hon sträckte sig efter necessären på nattduksbordet och famlade fram den lilla flaskan med glidmedel, en pjur Aqua som hon hade packat utan att säga något om det, och hällde lite i handen och tog om honom. Han andades ut genom näsan, en lång, darrande utandning, och lade pannan mot hennes.
– Du planerade det här, sa han.
– Jag är ljuddesigner. Jag planerar allt.
Han skrattade in i hennes hals, och sedan slutade han skratta, för hon ledde honom till sig, och han sjönk in i henne långsamt, så långsamt, och hon lyfte höfterna för att möta honom och de låg så en stund, alldeles stilla, och bara kände det.
– Okej? viskade han.
– Grönt, viskade hon tillbaka, och han log mot hennes kind.
Sedan rörde han sig. Hon lade benen om honom. Hon ville inte ha det långsamt längre och hon sa det, och han lyssnade på det också, precis som han hade lyssnat på allt annat hela kvällen. Det var hans rytm nu och ingen apps, djupa, jämna rörelser som byggde upp det hon redan var full av, och hon kände det komma långt innan det kom, samma sakta stigande som i restaurangen, havet som blir djupare utan att man märker det.
Hon sträckte ut handen och tog telefonen från nattduksbordet och tryckte den i hans hand.
– Igen, sa hon. Sätt tillbaka den. Jag vill ha båda.
Han tittade på henne en sekund, frågande, och hon nickade. Han drog sig ur henne för ett ögonblick och hon satte den lilla vibratorn på plats mot sig själv med fingrarna, den låg utanpå, precis där den skulle, och när han kom tillbaka in i henne tryckte hans kropp den mot henne och han höjde intensiteten ett steg med tummen, och sedan ett till.
Det tog inte lång tid efter det. Hon kom med ansiktet mot hans axel och ett ljud som hon inte kände igen som sitt eget, och det höll på länge, i vågor, och han höll henne genom det och slutade inte röra sig förrän hon sa hans namn, och då kom han också, tungt och med hennes namn i munnen, och telefonen gled ur hans hand och ner på golvet där den blev liggande och surrade mot mattan tills hon sträckte sig ut över sängkanten och stängde av den.
Efteråt låg de i den randiga strimman av gatljus som föll in genom balkongdörren. Någon gick förbi nere på gatan och sjöng. Mattias låg med huvudet på hennes mage och hon drog fingrarna genom hans hår.
– Jag glömde att fråga en sak, sa han efter en lång stund.
– Vad?
– Vad händer om jag säger notan?
Hon lyfte på huvudet och tittade på honom.
– Då slutar jag, sa hon. Direkt. Är det något du vill att vi ska göra?
– Inte i kväll. Han vände sig och kysste henne på magen. Men i morgon åker vi den gula spårvagnen uppför backarna. Och jag tänkte att du kunde ha den med dig. Och att du kunde hålla i telefonen.
Hon sa ingenting på en stund. Sedan började hon le, långsamt, i mörkret.
– Ge mig din tumme, sa hon. Jag måste öva.
Innan de somnade gick hon upp och sköljde den lilla vibratorn i handfatet med ljummet vatten och tvål och lade den på tork på en handduk bredvid hans tandborste. Han låg i sängen och tittade på henne genom dörröppningen. Ute blev himlen över hamnen långsamt grå, och de hade tre dagar kvar.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Rollspel
Efter sju år ihop bestämmer sig Hanna och Mikael för att leka med makt – ordentligt förberett, med listor, stoppord och en klänning som knarrar när hon rör sig.
Novell · Par
Jonas har läst om prostatan. Mycket. Han har till och med en mapp. Nu vill han veta vad det där är som han nästan når – tillsammans med Daniel.
