Novell · Rollspel
Efter sju år ihop bestämmer sig Hanna och Mikael för att leka med makt – ordentligt förberett, med listor, stoppord och en klänning som knarrar när hon rör sig.
Hanna hade tagit fram ett linjerat block och en blyertspenna, och det var det som fick Mikael att skratta.
– Du ser ut som om du ska förhöra mig, sa han.
– Jag ska förhandla med dig. Det är skillnad.
Hon var trettiofem och arbetade som tolk i domstol, och hon hade en yrkesskada hon själv kallade ordrespekt: hon trodde inte på saker som ingen hade sagt högt. Det var söndag förmiddag, regnet rann längs köksfönstret och kaffet hade hunnit bli ljummet. Mikael satt mitt emot henne i den gamla stickade tröjan han vägrade kasta, med håret på ända efter duschen. Han var trettiosex, ljudtekniker på en teater, och van vid att människor gav honom instruktioner i mörker. Det var faktiskt så det hade börjat – en halvt skämtsam kommentar en kväll i våras, när hon hade sagt åt honom att ligga still och han hade gjort det, och de båda hade märkt att luften i sovrummet ändrades.
Sedan dess hade det legat där mellan dem. En fantasi som ingen riktigt tog i.
Hanna drog tre kolumner på blocket. Ja. Kanske. Nej.
– Vi börjar med det enkla, sa hon. Vad är det du vill? Inte vad du tror att jag vill höra.
Mikael snurrade koppen ett varv på bordet.
– Jag vill att du bestämmer. Över tempot, framför allt. Att jag inte får skynda. Att jag får vänta på lov. Han tystnade, sedan log han snett. Och jag vill se dig i något som låter när du går.
– Låter?
– Lack. Du vet. Det där ljudet.
Hon skrev ”lack” i ja-kolumnen och ritade en liten stjärna bredvid. Han såg det och rodnade, vilket hon tyckte om mer än hon tänkte erkänna.
– Och nej?
– Inget som gör ont på riktigt. Inga elaka ord – jag vill inte att du kallar mig saker. Och inget runt halsen.
Hon skrev. Pennan raspade mot papperet.
– Mina nej, sa hon. Jag vill inte bli tvungen att vara taskig. Jag kan vara bestämd, men jag vill inte spela någon som föraktar dig. Och jag vill inte att det blir bråttom. Om jag tar befälet så vill jag ha tid att njuta av det.
– Det låter som en rimlig arbetsgivare.
– Jag är en fantastisk arbetsgivare.
De skrattade båda, och sedan blev det tyst på ett sätt som inte var obekvämt. Hanna la ner pennan.
– Stoppord, sa hon. Gult betyder sakta ner, kolla läget. Rött betyder att allt slutar, direkt, utan diskussion och utan att någon blir sur. Om du inte kan prata knackar du tre gånger på mig eller på sängen.
– Och om du vill stanna?
– Då säger jag samma sak. Det gäller åt båda hållen.
Mikael nickade långsamt. Han sträckte sig över bordet och tog pennan ur hennes hand, drog ett streck under ”rött” och skrev ”gäller alltid” bredvid. Hans handstil lutade som om orden hade bråttom någonstans.
– Då beställer jag en klänning, sa Hanna.
Paketet kom på onsdagen. Hanna öppnade det i sovrummet med dörren stängd och ropade inte på honom förrän hon hade fått på sig den.
Det var en kort, ärmlös klänning i svart vinyl, tajt över bröstet och midjan och sedan utsvängd i en kjol som slutade en god bit ovanför knäna. Den luktade nytt, lite skarpt, som en regnjacka som aldrig varit ute. När hon vred på höfterna framför spegeln kastade kjolen ljuset i långa blanka ränder, och tyget gav ifrån sig ett lågt, torrt knarr, som läder men ljusare.
Dragkedjan satt mitt bak och hon kom inte hela vägen upp.
– Mikael.
Han kom in och stannade i dörröppningen. Det var något i hans ansikte hon aldrig riktigt sett förut – som om han hade gått in i fel rum och bestämt sig för att stanna.
– Dra upp den, sa hon utan att vända sig om.
Han ställde sig bakom henne. Hon såg honom i spegeln, såg hur han tvekade med fingrarna mot hennes nakna rygg innan han tog tag i dragkedjan och förde den uppåt, tand för tand, så långsamt att hon hörde varenda en. När han var klar lät han händerna ligga kvar vid hennes midja. Vinylen var sval under hans handflator och blev varm nästan på en gång.
– Jag sa inte att du fick röra mig, sa hon mjukt.
Han tog bort händerna. Andades ut genom näsan. I spegeln möttes deras blickar, och hon såg att han log.
– Fredag, sa hon. Klockan åtta. Du dukar, du lagar mat, och sedan väntar du på mig i vardagsrummet.
– Och sedan?
– Sedan är det inte din sak att veta.
Hon tog av sig klänningen själv när han hade gått, och hängde den på en galge på garderobsdörren, där den hängde i två dagar och glänste varje gång någon av dem gick förbi.
På fredagen hade han lagat risotto och satt ut två ljus, och han hade bytt den stickade tröjan mot en svart skjorta som hon en gång sagt att hon tyckte om. Han hade hört henne i badrummet i en halvtimme – vattnet, fönet, en låda som öppnades och stängdes – och nu satt han i soffan med händerna på knäna som en man i ett väntrum och försökte låta bli att titta mot hallen.
Han hörde henne innan han såg henne. Knarret. Ett lätt, rytmiskt ljud för varje steg, och under det klackarna mot golvet.
Hon hade satt upp håret och målat läpparna mörka. Klänningen satt som den hade gjort i spegeln, men i levande ljus var den något annat: den tog upp lågorna och bar dem med sig när hon rörde sig, och kjolen svängde runt låren som om den hade egen vilja. Hon stannade framför honom, så nära att hans knän nästan nuddade hennes.
– Färgerna, sa hon.
– Gult. Rött.
– Bra.
Mer än så pratade de inte om det. Men hon höll kvar hans blick en extra sekund, och han nickade, som för att säga att han var här och menade det, och först då lät hon sig själv slappna in i rollen, som i ett varmt bad.
– Res dig.
Han reste sig. Hon gick ett varv runt honom, långsamt, och han kände doften av hennes parfym blandas med vinylens svaga, rena plastlukt. Hon knäppte upp hans skjorta en knapp i taget, bakifrån, med armarna runt honom och bröstet tryckt mot hans rygg. Klänningen var sval genom skjortan och han rös.
– Du andas för fort, viskade hon mot hans nacke.
– Förlåt.
– Säg inte förlåt. Andas långsammare.
Han försökte. Hon drog av honom skjortan och lät den falla. Hennes naglar gick nedför hans rygg, lätt, och han fick bita ihop för att inte vända sig om och ta tag i henne. Det var det som var leken, förstod han – inte att hon bestämde, utan att han ville och avstod. Varje sekund han höll händerna stilla blev laddad av allt de ville göra.
Hon ledde honom till sovrummet med två fingrar i hans skärphälla. Där fick han klä av sig resten, medan hon satt på sängkanten med benen i kors och tittade. Hon sa ingenting om hans kropp, bara tittade, och det var mer än nog; han kände sig sedd på ett sätt som både brände och lugnade.
– Ner på knä.
Mattan var mjuk under knäna. Hon lade ett ben över hans axel, och kjolen föll åt sidan och blottade att hon inte hade något under. Han hörde sig själv dra efter andan.
– Du får använda munnen, sa hon. Inte händerna.
Han kysste insidan av hennes knä, sedan en bit högre, och hon lät honom ta den tid han ville – nej, rättade han sig själv, den tid hon ville; hon höll handen i hans hår och styrde honom med små, precisa rörelser, uppåt, åt sidan, stilla. Hon smakade salt och varmt. När han hittade rätt ställe stönade hon lågt, och vinylen knarrade när hon lutade sig bakåt på armbågarna, och han tänkte att han aldrig skulle kunna höra det ljudet igen utan att bli hård.
– Långsammare, andades hon. Där. Stanna där.
Han stannade där. Hennes lår började darra mot hans kinder, och hon drog honom närmare med hälen mot hans rygg, och när hon kom gjorde hon det tyst, med hela kroppen spänd och en hand hårt knuten i täcket. Han höll sig stilla genom det, som hon hade lärt honom, tills hon slappnade av och sköt undan hans huvud med ett lätt tryck mot pannan.
Hon låg kvar en stund och andades. Sedan satte hon sig upp och log mot honom, och det var ett leende som tillhörde henne, inte rollen, och han älskade henne så mycket att det gjorde ont någonstans bakom revbenen.
– Upp i sängen, sa hon. På rygg. Armarna ovanför huvudet.
Han lade sig. Hon satte sig grensle över hans mage, och kjolen spred sig över honom som svart vatten. Hon tog hans handleder och lade dem mot huvudgärden, inte hårt, bara bestämt.
– De ligger kvar där tills jag säger något annat. Uppfattat?
– Uppfattat.
Hon sträckte sig mot nattduksbordet och tog flaskan med glidmedel, vattenbaserat, som de brukade ha, och värmde en klick mellan handflatorna innan hon tog honom i handen. Han spände sig uppåt mot hennes hand och hon släppte honom omedelbart.
– Stilla.
Han sjönk tillbaka. Hon började om, och den här gången rörde han sig inte, fast det var nästan omöjligt; hennes hand var hal och varm och hon rörde den med en sorts ointresserad långsamhet, som om hon hade all tid i världen och han var bara något hon råkade hålla i. Det var det mest upphetsande han hade varit med om.
Sedan lyfte hon sig och sänkte sig över honom, lite i taget, och stannade halvvägs.
– Titta på mig.
Han tittade. Hon var mörk i ljuset från hallen, glänsande, med ett löst hårstrå över kinden. Hon tog in honom resten av vägen på ett enda andetag och de stönade samtidigt.
Hon red honom långsamt, med händerna mot hans bröst. Varje rörelse fick kjolen att prassla och vinylen att sjunga mot hans höfter, och hon höll takten själv, stoppade när han började möta henne underifrån, fortsatte när han låg still. Han knöt händerna mot huvudgärden så hårt att knogarna vitnade. Värmen kröp uppåt i honom, snabbare än han ville, och han kände hur det började luta mot kanten.
– Gult, sa han.
Hon stannade genast. Inte en rörelse. Hon lutade sig fram och lade handen mot hans kind, och rösten var en annan nu, hennes vanliga.
– Hej. Vad händer?
– Inget dåligt. Han skrattade andfått. Jag är bara för nära. Jag vill inte att det tar slut än.
Hon log, och han såg lättnaden i hennes ögon, och sedan såg han henne kliva tillbaka in i rollen, som att ta på sig en kappa.
– Då är det bra att det inte är du som bestämmer, sa hon.
Hon satt alldeles stilla på honom, med honom djupt inne i sig, och väntade. Hon strök honom över bröstet, över armarna upp mot handlederna, och lät honom andas. Regnet slog mot fönsterblecket. En bil passerade nere på gatan och ljuset från den gled över taket. När hon kände att hans andning hade sjunkit undan började hon röra sig igen, ännu långsammare nu, i små cirklar som var mer för henne än för honom. Hon tog sin egen hand ner mellan dem och rörde vid sig själv, och han fick titta men inte hjälpa till, och det var nästan mer än han klarade.
– Nu, sa hon till slut, med rösten tjock. Nu får du röra mig.
Han tog henne om midjan, över den glatta vinylen, och drog henne ner mot sig, och hon lät honom. Hon kom först, med pannan mot hans axel och ett ljud som han skulle bära med sig i flera dagar, och han följde henne bara några sekunder senare med armarna hårt runt henne och ansiktet begravt i hennes hals.
Efteråt låg de länge utan att säga något. Klänningen hade blivit varm och fuktig mot hennes hud och hon bad honom öppna dragkedjan, och han gjorde det lika långsamt som första gången, fast av ett annat skäl nu.
Hon hämtade två glas vatten och en handduk. Han låg på sidan och tittade på henne när hon kom tillbaka naken genom rummet.
– Hur var det, sa hon. På riktigt.
Han funderade. Det tyckte hon om, att han inte svarade direkt.
– Det bästa var när jag sa gult, sa han. Att du stannade. Att det funkade. Det kändes som att jag kunde släppa taget om allt annat för att jag visste att det gick att stanna.
Hon kröp ner bredvid honom och drog täcket över dem båda.
– För mig var det att du inte rörde händerna, sa hon. Jag visste att du ville.
– Jag ville väldigt mycket.
– Jag vet. Det var därför.
På lördagsmorgonen stod hon i badrummet och tvättade klänningen för hand i ljummet vatten med ett milt tvättmedel, torkade den med en luddfri trasa och lade den plant på en handduk för att torka, med insidan först. Han kom förbi i dörröppningen med två koppar kaffe och stannade.
– Du vet att du ser ut som om du planerar nästa gång, sa han.
Hon tog en kopp ur hans hand utan att titta upp.
– Hämta blocket, sa hon.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Novell · Par
Jonas har läst om prostatan. Mycket. Han har till och med en mapp. Nu vill han veta vad det där är som han nästan når – tillsammans med Daniel.
