Novell · Par
Maria och Tobias har varit gifta i femton år och kan varandras vanor utantill. En helg vid en sjö, utan barn och utan schema, visar det sig att de har glömt att det fanns mer att lära.
Det första de gjorde när de kom fram var att stå alldeles stilla på gårdsplanen och lyssna.
Ingen tvättmaskin som pep. Ingen som ropade från övervåningen att någon annan tagit laddaren. Inget ljud alls, egentligen, bortsett från vinden i tallarna och en lom som skrek någonstans ute på sjön, ett långt, ensamt ljud som fick Maria att rysa trots att eftermiddagen var varm.
”Är vi säkra på att vi inte har glömt något barn i bilen?” sa Tobias.
”Vi har kontrollerat två gånger.”
”Jag kontrollerar en gång till.”
Han gjorde det inte. Han ställde ner kassarna på trappan och lade armen om hennes axlar, och de stod så en stund och tittade på stugan. Den var liten och rödmålad, med vita knutar och en veranda som lutade lite åt vänster, och bakom den glittrade sjön mellan stammarna. Det var första gången på sex år som de åkte någonstans bara de två. Barnen var hos Tobias syster till söndag kväll, och systern hade vinkat av dem med en min som sa att hon visste precis vad de behövde och inte tänkte säga det högt.
Inne luktade det kåda och gammal sol och en aning av vedrök från kaminen. Trasmattor på golvet, en säng som knarrade redan när man tittade på den, ett kök med blommiga koppar som någons mormor en gång valt ut med omsorg. Maria gick runt och rörde vid saker, gardinerna, fönsterbrädan, en gammal almanacka på väggen. Tobias öppnade alla skåpen och rapporterade vad han hittade som om han var ute på expedition.
”En korkskruv. Tre sorters kaffefilter, inget av dem passar bryggaren. Ett gammalt brädspel där alla gula pjäser saknas.”
”Någon har vunnit så hårt att de tog med sig pjäserna hem”, sa Maria.
De lagade pasta och åt den på verandan medan solen gick ner bakom den bortre stranden och sjön blev först guld, sedan grå, sedan nästan svart. De pratade om barnen i en halvtimme av ren vana och kom sedan på sig själva med det och skrattade. Sedan satte de sig i soffan för att se en film på hennes dator, hans hand i hennes knä, hennes fötter i hans.
Hon vaknade vid ettiden med ett ryck. Datorn hade gått i vila. Tobias sov med huvudet bakåtlutat och munnen öppen, och hennes ena ben hade somnat så grundligt att hon inte kunde känna det.
”Tobias.”
”Mm.”
”Vi somnade klockan halv tio.”
Han öppnade ett öga. ”Vi är så gamla.”
”Vi är så trötta”, rättade hon. ”Det är en skillnad.”
De gick och lade sig i den knarrande sängen, och han låg bakom henne med armen över hennes midja, och hon kände hans andetag i nacken och tänkte att det här också var ett slags lycka, även om det inte var den hon packat för.
För hon hade packat för något. Längst ner i hennes väska, under ylletröjan och boken hon aldrig skulle hinna läsa, låg en avlång kartong som hon ännu inte berättat om.
På morgonen badade de. Det var Tobias idé, och han ångrade den i samma ögonblick som han hoppade från bryggan och kom upp med ett ljud som fick två änder att lyfta i panik längre bort i vassen. Maria gick i från stegen, långsamt, med ett ansikte som hon hoppades uttryckte värdighet, och sedan dök hon och vattnet slog ihop över henne, så kallt och klart att det kändes som att bli nyfödd.
Efteråt satt de på trappan i varsin filt med kaffe i de blommiga kopparna. Hennes hår droppade ner på axlarna. Hans ben var fortfarande röda av kylan. Solen hade kommit upp över träden och värmde plankorna under dem.
”Jag har en sak”, sa hon.
Han väntade. Det var en av de saker hon älskade med honom och som hon ibland glömde att hon älskade: att han väntade.
”Sanna gav mig en present när jag fyllde fyrtiofem. Du vet, på middagen.”
”Sanna som gav oss ett fonduesett i bröllopspresent?”
”Samma Sanna.”
”Vi har aldrig använt det.”
”Nej. Och den här har jag inte heller använt.” Hon tog en klunk kaffe. ”Den har legat i byrålådan i fyra månader. Jag tog med den hit. Jag vet inte riktigt varför. Eller, jag vet varför. Jag vet bara inte hur man säger det efter femton år utan att det låter som att något är fel.”
Han såg på henne. Sedan log han, det där sneda leendet som hon föll för en gång i en kö till en konsert när de båda var trettio och hade för tunna jackor.
”Ingenting är fel”, sa han. ”Men nu vill jag verkligen veta vad Sanna har gett dig.”
Hon hämtade kartongen. Inuti låg en We-Vibe Wand 2, lila, lång och mjuk, helt i silikon med ett rundat huvud och en hals som gav efter när man böjde den. Tobias höll upp den i ljuset och vände på den som han vände på en bräda innan han bestämde sig för om den var värd att använda.
”Den är nästan lika lång som min underarm.”
”Tjugosju centimeter. Jag läste på.”
”Såklart du gjorde.” Han tryckte på knappen. Ingenting hände. Han tryckte igen. ”Är den laddad?”
”Jag laddade den hemma. Med en magnetisk sladd som jag gömde i väskan med necessären så att du inte skulle fråga varför jag hade en till.”
Han tryckte en tredje gång och såg förolämpad ut. Tobias var snickare och hade under femton år inte mött en maskin han inte kunnat få igång. Han tog upp snabbguiden ur kartongen, läste, och började skratta så att filten gled av honom.
”Den har reslås.”
”Vad?”
”Reslås. Så att den inte startar i väskan. Man håller in plus och minus i två sekunder.” Han gjorde det. Staven vaknade i hans hand med ett mjukt, djupt surrande. ”Den är mer ansvarsfull än vi. Den har tänkt på att den ska ut och resa.”
Maria skrattade så att hon fick kaffe i näsan, och han skrattade åt att hon fick kaffe i näsan, och det var länge sedan de skrattat så tillsammans, utan att någon av dem samtidigt tänkte på något annat.
Sedan, mest på skämt, satte han huvudet mot sin egen axel. Hans ansikte förändrades.
”Oj”, sa han. ”Okej. Det där är inte ett skämt.”
Han höll den mot hennes nacke, precis där hon alltid bar sin stress. Hon slöt ögonen. Vibrationen gick djupt in i muskeln och vidare, ut i skulderbladen, ner längs ryggraden, och hon hörde sig själv sucka på ett sätt som hon inte hade sagt att hon tänkte sucka.
När hon öppnade ögonen igen såg han på henne med en blick som hon inte sett på ett tag. Inte trött. Inte vänlig. Något mycket vaknare.
”Senare?” sa han.
”Senare”, sa hon, och båda visste att senare inte skulle bli särskilt sent.
Det blev eftermiddag. Himlen mulnade och en svalka kom in från sjön, och Tobias tände i kaminen med en seriositet som om det gällde deras liv. Maria drog för gardinerna till hälften, så att ljuset blev grönt och dunkelt som under vatten, och lade sig på mage på sängen i bara trosorna.
”Du får börja med ryggen”, sa hon in i kudden. ”Jag har femton års ryggar att ta igen.”
Han satte sig grensle över hennes lår, varm och tung, och började vid ländryggen. Han hade stora händer, grova av arbete, och hon hade glömt hur de kändes när de inte var på väg någonstans. Staven surrade lågt över hennes ryggrad, och halsen böjde sig när han tryckte mot skulderbladen, så att huvudet följde kroppens form i stället för att gräva sig in. Han rörde sig långsamt upp mot nacken, sedan ut längs armarna, sedan ner igen.
”Säg om det blir för mycket”, sa han.
”Det är inte för mycket. Det är lite för lite.”
Han tryckte på plus. Hon stönade in i kudden.
Efter en stund vände hon sig om. Han satt kvar över henne och såg ner på henne, hennes bröst, hennes mage med de silvriga strecken från två graviditeter, hennes ansikte som hade fått fler linjer sedan de träffades, och han såg på allt det som om det var något han just hittat.
”Får jag?” sa han, och lät huvudet på staven vila mot insidan av hennes lår.
Hon nickade. Sedan ångrade hon nicken, inte själva svaret utan att hon bara nickat, som hon brukade, som om det var något man sköter tyst. ”Ja”, sa hon högt. ”Jag vill att du gör det.”
Han förde den långsamt uppåt, över tyget på trosorna. Hon kände vibrationen sprida sig genom bomullen och in i henne, och hennes höfter kom upp från madrassen. Han höll den där, lätt, knappt vidrörande, och hon grep efter hans handled.
”Lite högre upp. Där. Nej, inte hårdare, bara stilla.”
Det var så enkelt att säga. Femton år, och hon hade aldrig riktigt sagt det, inte så här, inte i detalj. Hon hade låtit honom gissa, och han hade gissat bra, oftast, och ingen av dem hade frågat sig vad som fanns bortom det som var bra nog.
Hon drog av sig trosorna själv. Han lade den mot henne igen, direkt mot huden nu, mot den svullna, våta värmen, och hon slöt ögonen och andades och lät honom hålla den medan hon rörde sina höfter mot den i sin egen takt. Kaminen sprakade. Regnet hade börjat, mjukt, mot plåttaket. Han kysste insidan av hennes knä, hennes höft, hennes mage, utan brådska.
Hon kom med hans hand i sin, med fingrarna hårt sammanflätade, och det var som att falla bakåt ner i sjön igen, den där kalla, klara chocken som vände sig till värme.
När hon öppnade ögonen låg han bredvid henne på armbågen och såg generad ut.
”Vad?” sa hon.
”Jag har också en sak.”
Han sträckte sig efter sin necessär på golvet och tog fram något litet och blått i silikon. Det såg ut som en ring med två böjliga spröt och en räfflad kudde på ovansidan.
”Det är en penisring”, sa han, onödigt. ”Den vibrerar. Jag läste om den en natt när jag inte kunde sova och tänkte att om Sanna fick köpa en present till dig så fick väl jag köpa en till oss.”
Maria satte sig upp. ”Du har också haft en hemlighet i väskan?”
”I necessären. Bredvid din sladd, visade det sig.”
De såg på varandra och brast ut i skratt igen, det sorts skratt som gör ont i magen, och hon kysste honom mitt i det, och skrattet blev något annat.
Ringen hade ett skjutreglage för att ställa in vidden. Tobias justerade den med samma koncentration som när han passade in en dörrkarm, och hon låg och tittade på honom och tänkte att hon aldrig älskat honom mer än just nu, naken och hård och med rynkad panna över ett skjutreglage.
”Den har tolv program”, sa han. ”Och en knapp.”
”En knapp för tolv program?”
”Man får stega hela varvet.”
Han tryckte. Och tryckte. Hon lade sig bakåt och skrattade medan ringen mullrade, pulserade, tystnade, pulserade igen i ett nytt mönster.
”Du klickade precis förbi ett bra.”
”Vilket?”
”Det förra. Nej. Det före det.”
Han fick stega ett helt varv till innan han hittade tillbaka, och då skrattade de båda så mycket att hon fick hålla i honom. Sedan slutade de skratta.
Hon drog ner honom över sig. ”Ja”, sa hon innan han hann fråga. ”Kom.”
Han gled in i henne långsamt, och hon kände ringens surrande kudde möta henne precis där hon fortfarande var känslig efter förra gången. Hon flämtade. Han stannade genast.
”Bra eller för mycket?”
”Bra”, sa hon. ”Väldigt bra. Rör dig inte än.”
Han rörde sig inte. De låg stilla och kände efter, hon under honom, han inuti henne, och vibrationen gick genom dem båda som om de delade samma puls. Sedan började han röra sig, lugnt, och hon mötte honom, och det var bekant och helt nytt på samma gång, som att gå in i sitt eget hus och upptäcka ett rum man aldrig öppnat.
Staven låg kvar bredvid dem på lakanet. Hon tog den, satte på den på lägsta steget och lade den mot hans länd, mot baksidan av hans lår, och kände hur hela han spändes och darrade mot henne.
”Maria”, sa han, bara hennes namn, med en röst hon inte hört på flera år.
”Vänta”, sa hon, och han stannade mitt i en rörelse, direkt, utan en fråga. Hon log mot honom. ”Jag vill bara vara överst.”
De vände sig, och hon satt över honom med händerna på hans bröst och kaminens ljus flackande över dem båda, och hon rörde sig som hon ville, långsamt och sedan snabbare, och han höll hennes höfter och såg på henne som om han inte ville missa någonting. Hon kom en gång till, darrande, med huvudet bakåtkastat och hans namn i munnen. Han följde efter henne kort därpå, med ett ljud som var halvt stön och halvt skratt, och drog ner henne mot sitt bröst och höll henne så hårt att hon kunde höra hans hjärta.
De låg så länge. Ringen hade tystnat. Staven hade tystnat. Regnet på plåttaket hade inte gjort det.
”Femton år”, sa han till slut, in i hennes hår.
”Mm.”
”Varför väntade vi så länge?”
Hon tänkte på det. ”Jag tror inte att vi väntade. Jag tror att vi glömde att fråga.”
Sent på kvällen, när regnet hade dragit förbi och himlen blivit klar igen, gick de ner till bryggan med täcket runt sig båda två. Sjön var alldeles stilla och svart, och stjärnorna låg i den som om någon strött ut dem på ett bord. Det var kallt i luften och varmt under täcket, och hennes fötter var iskalla mot hans vader, och han klagade inte.
Leksakerna låg på diskbänken inne i stugan, rengjorda och torra, bredvid de blommiga kopparna. Tobias hade diskat dem under kranen lika noggrant som han rengjorde sina verktyg, och Maria hade stått i dörren och tittat på honom och tänkt att vissa saker med honom aldrig skulle förändras och att hon inte ville att de skulle det.
”Vet du vad jag tänkte på?” sa han.
”Vad?”
”Appen. Den har tolv mönster. Vi har provat noll.”
Hon lutade huvudet mot hans axel. ”Då har vi tolv helger kvar.”
”Barnen kommer undra vart vi tar vägen.”
”Barnen kommer vara glada att slippa oss.”
Ute på sjön ropade lommen igen, samma långa, ensamma ton som när de kom. Men det lät inte ensamt längre, tänkte Maria. Det lät som någon som ropade på någon annan och väntade på svar.
Hon tog hans hand under täcket. Den var varm och grov och bekant, och hon hade hållit den i femton år, och i kväll kändes det som att hon höll den för första gången.
”Samma stuga nästa år?” sa han.
Hon skakade på huvudet. ”Nästa månad.”
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Novell · Rollspel
Efter sju år ihop bestämmer sig Hanna och Mikael för att leka med makt – ordentligt förberett, med listor, stoppord och en klänning som knarrar när hon rör sig.
