Novell · Solo
Nio år tog slut utan att någon gjorde fel. Nu har Ida en lägenhet som luktar målarfärg, en fikus som protesterar och ett paket som väntar på köksbänken medan regnet piskar mot rutan.
Paketet stod lutat mot dörren när Ida kom hem, blött i hörnen och med hennes namn skrivet i tryckbokstäver av någon som uppenbarligen haft bråttom. Grannen på andra sidan trapphuset, en pensionerad sjökapten som hälsade på alla med samma vänliga misstänksamhet, öppnade sin dörr i exakt samma ögonblick som hon böjde sig ner efter det.
”Mycket regn i kväll”, sa han.
”Väldigt mycket”, sa hon och höll kartongen mot bröstet som om den innehöll något ömtåligt. Vilket den på sätt och vis gjorde.
Inne i lägenheten luktade det fortfarande svagt av målarfärg. Hon hade bott där i sju veckor, sedan hon och Markus till slut sagt högt det som de båda vetat i ett år: att nio år kan ta slut utan att någon har gjort något fel. Han hade fått soffan. Hon hade fått kaffebryggaren och den stora fikusen, som ingen av dem egentligen tyckt om men som ingen av dem ville lämna efter sig. Nu stod den vid fönstret och fällde ett blad i veckan, demonstrativt, som en inneboende som inte godkänt flytten.
Hon ställde paketet på köksbänken, hängde upp den blöta kappan och satte på tevatten. Tittade på paketet. Satte sig. Tittade igen.
Det var Linn som bestämt det, förstås. Tre veckor tidigare, över två alldeles för stora skålar nudlar, hade Linn lutat sig fram över bordet och frågat med sin vanliga brist på förvarning: ”När fick du senast en orgasm som ingen annan planerade?”
Ida hade öppnat munnen för att svara och upptäckt att hon behövde tänka efter. Linn hade sett det. Linn såg allt; hon var barnmorska och hade, som hon själv uttryckte det, sett mer av människor än människor själva.
”Just det”, hade hon sagt och torkat av pinnarna mot servetten. ”Jag skickar en länk.”
Länken gick till en Womanizer Premium 2 i en vinröd färg som Linn beskrev som ”vuxen men inte tråkig, precis som du”. Ida hade läst recensioner i tre kvällar i sträck, noggrant, som om det gällde en diskmaskin, och till slut tryckt på köp en natt klockan halv ett med hjärtat dunkande som om någon stod bakom henne och tittade.
Nu skar hon upp tejpen med brödkniven. Inuti låg en diskret låda, och i lådan låg den: mindre än hon trott, mjuk och sval i handen, vinröd med en smal guldfärgad list längs ovansidan. Den såg ut som något man kunde ha i handväskan bredvid läppstiftet. Den såg, tänkte hon, inte alls ut som något som skulle förändra någonting.
I lådan låg också en extra stimuleringstopp. Hon vecklade ut snabbguiden. Två storlekar, S och M, så att passformen gick att välja. Hon skrattade högt, ensam i köket. Nio år med en man som aldrig frågat, och nu frågade en liten vinröd manick vilken storlek hon hade.
Hon kopplade in den magnetiska laddkabeln och såg den lilla lampan tändas. Fyra timmars drifttid, stod det. Hon räknade efter och kom fram till att det var längre än hennes förra förhållande hade orkat hålla sig vaket en vanlig lördagskväll, och sedan skämdes hon lite för att det var roligt, och sedan slutade hon skämmas.
Teet kallnade medan hon läste om fjorton intensitetssteg, om autopilotprogram och om något som hette Smart Silence. Utanför slog regnet mot rutan i vågor, som om någon stod där ute och kastade det i hinkar.
Hon väntade till klockan nio, för att det kändes mer anständigt, och skrattade åt sig själv för att hon alls tänkte i de banorna. Anständigt inför vem? Fikusen?
Hon duschade länge och varmt. I den immiga spegeln såg hon sig själv i konturer: axlarna som alltid satt för högt efter en dag vid ritbordet, det lilla ärret på knät från en skidolycka för tio år sedan, höfterna som Markus en gång kallat ”rejäla” och trott var en komplimang. Trettiofyra år gammal, landskapsarkitekt, nyss singel, och hon hade inte tittat på sin egen kropp på det här sättet på väldigt länge. Inte för att bedöma den. Bara för att se den.
Hon drog på sig den gamla, alldeles för stora t-shirten hon alltid sov i. Stod i dörröppningen till sovrummet. Drog av sig den igen och kastade den på stolen.
På nattduksbordet tände hon ett stearinljus, ett sådant som Markus aldrig velat ha i sovrummet eftersom brandvarnaren var känslig och han var känsligare. Lågan fladdrade till och lade sig sedan tillrätta. Gatlyktan utanför lyste genom den våta rutan och målade rinnande mönster i taket, små floder som delade sig och möttes igen.
Bredvid ljuset stod en flaska pjur Aqua. ”Och köp ett vattenbaserat glid som funkar med leksaker”, hade Linn sagt. ”Du tackar mig sen.” Ida hade köpt det och ställt det där redan i förrgår, som en rekvisita inför en pjäs hon inte visste om hon vågade spela.
Hon lade sig ner på de rena lakanen. Svalt mot ryggen, varmt i rummet. Regnet lät som applåder på avstånd.
Först rörde hon inte leksaken alls. Hon lät händerna gå där de ville, långsamt, över magen och upp till brösten, som om hon hälsade på någon hon inte träffat på länge. Bröstvårtorna drogs samman under fingertopparna. Hon andades ut, djupare än hon gjort på hela dagen, och kände hur något i henne lossnade, en knut hon inte ens vetat att hon bar på.
Sedan tog hon upp den. Tryckte på knappen. En liten lampa tändes. Ingenting hände.
Hon tryckte igen. Lampan lyste. Fortfarande ingenting.
”Nej”, sa hon högt till taket. ”Säg inte att du är trasig. Inte i kväll.”
Sedan kom hon ihåg. Smart Silence. Den startade först när den låg mot huden. Hon hade läst det i köket för en timme sedan och glömt det i samma sekund som hon blev nervös, vilket var så typiskt henne att hon fnissade.
Hon droppade lite glid på den mjuka öppningen i toppen, spred ut resten med två fingrar där den skulle vara, och kände hur svalt det var innan hennes egen värme tog över. Sedan sänkte hon ner den, försiktigt, tills silikonet omslöt klitoris.
Den vaknade.
Det var inte vibration, inte som hon väntat sig. Det var ett slags pulserande sug, rytmiskt och lätt, som om någon utan kropp andades mot henne. På första steget var det nästan ingenting, ett kittlande, en fråga. Hon skrattade till igen, men skrattet blev kortare den här gången och slutade i en inandning.
Hon tryckte på plus.
Två. Tre. Något drog i henne nu, inte ytligt utan längre in, som om pulsen hittade en väg bakåt genom henne. Hon kände hur hon svällde under det mjuka silikonet, hur hon blev våt på riktigt, varm och hal, och hur höfterna lyfte sig av sig själva en centimeter från madrassen.
Hon ändrade vinkeln för att se vad som hände, tappade kontakten, och leksaken tystnade genast i handen. ”Men seriöst”, mumlade hon, och lade tillbaka den, och den vaknade igen, lydig som en hund. Hon förstod snart knepet: att hålla den stilla, låta den göra jobbet, sluta försöka prestera.
Fyra. Fem. Hon grep tag i lakanet med den lediga handen.
Det var här, tänkte hon med den sista klara del av hjärnan som fortfarande tänkte, som hon brukade börja göra listor. Handla mjölk. Svara på mejlet från kommunen. Kolla om Markus fått fram sina vinterdäck. Men listorna kom inte. Det fanns inget rum för dem. Det fanns bara pulsen och värmen och ljudet av regnet och hennes egen andning, som blev tätare och högre och inte längre lät som hennes.
Sex.
Hon kom så fort att det nästan var ohövligt. Det började som ett drag nedanför naveln, en sammandragning som byggdes upp och byggdes upp tills den inte kunde hålla emot längre, och sedan föll den, i långa vågor som gick ut i låren och upp i magen och ut i fingrarna som höll i lakanet. Hon hörde sig själv ge ifrån sig ett ljud som hon aldrig hört förut, lågt och öppet och helt ogenerat.
Sedan låg hon alldeles stilla, med leksaken tystnad på magen, och flämtade mot taket.
”Fyra minuter”, sa hon till ingen. ”Fyra. Minuter.”
Hon tänkte på sjökaptenen på andra sidan trapphuset och hoppades att väggarna var så tjocka som mäklaren lovat. Sedan tänkte hon att det fick de vara eller inte vara. Hon hade betalat för den här lägenheten och den här kvällen, och båda var hennes.
Det var nyfikenheten som fick henne att sträcka sig efter den igen. Fjorton steg, och hon hade kommit till sex. Hon hade alltid varit den som läste hela bruksanvisningen, den som gick varenda sal på museet, den som inte kunde lämna en bok vid sidan tvåhundra.
Hon bytte toppen till den mindre, S, mest för att se om det gjorde någon skillnad. Det gjorde det. Den satt tätare, mer precist, som ett finger som visste exakt var det skulle vara. Hon lade sig på sidan med ett knä uppdraget och kudden mellan låren, som hon legat när hon var ensam på helt andra sätt, i helt andra år.
Den här gången provade hon autopiloten. Hon tryckte på knappen och överlämnade sig åt något som saknade åsikter om henne. Det var en märkligt befriande tanke. Leksaken visste ingenting om hennes vinterdäck eller hennes ex eller om att hon glömt att vattna fikusen. Den växlade bara, lugnt och oförutsägbart, mellan lätt och tyngre, mellan fråga och svar, och varje gång hon trodde att hon förstått mönstret ändrade den sig.
Hon lät den hålla på länge. Hon lät den ta henne nästan hela vägen upp och sedan sjunka undan igen, som tidvatten. Hon rörde vid sina bröst, drog tummen över en bröstvårta tills den blev hård, lät sedan handen glida ner över höftbenet och in mellan låren där hon var så våt att hon häpnade. Hon förde in två fingrar i sig själv och böjde dem, långsamt, mot sig själv, och pulsen utanför och fingrarna inuti möttes någonstans på mitten.
”Där”, viskade hon. ”Nej. Där.”
Det var det mest uppriktiga samtal hon haft om sex på flera år, och hon förde det med sig själv.
Till slut tog hon tillbaka kontrollen. Stängde av autopiloten, tryckte upp stegen ett i taget och räknade dem i huvudet som man räknar trappsteg i mörker. Sju. Åtta. Hennes ben darrade. Nio.
Den andra orgasmen var inte som den första. Den första hade varit en överraskning; den här var ett beslut. Den rullade in långsamt och stannade kvar, ebbade och kom tillbaka och ebbade igen, och hon lät den hålla på, lät sina höfter röra sig mot leksaken och mot handen, lät ljudet komma ur henne utan att dämpa det. När den till slut släppte henne låg hon på rygg igen, blank av svett, med håret klistrat mot pannan och ett leende hon inte kunde få bort.
Stearinljuset hade brunnit ner till hälften. Regnet höll på som förut, envist och fullkomligt ointresserat av vad som just hänt.
Vid midnatt stod hon i badrummet i morgonrocken och sköljde leksaken under kranen. Den tålde att sänkas ner i vatten, det hade stått i guiden, och glidet släppte under den ljumma strålen utan att hon behövde gnugga. Hon torkade den med en ren handduk och bar den till sovrummet och kopplade in den på laddning igen. Den lilla lampan började blinka, lugnt och regelbundet.
Sedan blev hon hungrig. Inte lite hungrig, utan den sortens hunger som känns i hela kroppen, som efter en lång simtur. Hon rostade två skivor bröd och bredde på alldeles för mycket smör och lite honung, och åt dem stående vid köksbänken bredvid den tomma kartongen. Fikusen tittade på henne från fönstret. Hon kunde ha svurit på att den såg mindre sur ut än i morse.
Telefonen låg på bänken. Hon tvekade en sekund och skrev sedan:
”Fjorton steg. Jag kom till nio.”
Svaret kom inom en minut, trots att klockan var tolv och Linn hade morgonpass.
”JAG VISSTE DET.” Sedan tre små eldsflammor. Sedan: ”Nästa gång hela vägen.”
Ida log och skrev: ”Nästa gång har jag inte bråttom.”
Hon lade telefonen med skärmen nedåt och gick fram till fönstret och öppnade det på glänt. Luften som strömmade in var kall och luktade våt asfalt och löv och någonting grönt som hon inte kunde placera. Nere på gatan cyklade någon förbi med en sopsäck över huvudet som regnskydd. Längre bort lyste fönster i andra hus, andra kök, andra människor som kanske också var vakna utan att någon annan visste om det.
Hon tänkte på Markus, och det gjorde inte ont. Hon tänkte att hon under nio år hade väntat på att någon annan skulle hitta fram till henne, som om hennes lust var en adress som bara han hade nyckeln till. Och så hade det bara krävts en regnig tisdag, en vinröd sak i en diskret låda och modet att vara nyfiken på sig själv.
Det var inte leksaken, tänkte hon. Eller, det var inte bara leksaken. Det var att hon hade frågat sig själv vad hon ville och sedan faktiskt lyssnat på svaret.
Hon stängde fönstret, blåste ut stearinljuset och kröp ner under täcket. I mörkret blinkade laddlampan på nattduksbordet, liten och envis, som ett fyrljus någonstans långt ut. Hon somnade innan hon hann tänka på morgondagen, och för första gången på mycket länge hade hon ingen lista alls.
Novell · Solo
I tjugo år har Anders tagit hand om allt och alla utom sig själv. Sedan flyttar han in i en tvåa med kala väggar – och hittar ett paket han inte riktigt vet vad han ska göra med.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
