Novell · Solo
I tjugo år har Anders tagit hand om allt och alla utom sig själv. Sedan flyttar han in i en tvåa med kala väggar – och hittar ett paket han inte riktigt vet vad han ska göra med.
Den sista kartongen var märkt KÖK – ÖVRIGT, och ingen av dem mindes vad övrigt betydde.
Karin ställde ner den på hallgolvet och blåste undan en hårslinga ur ansiktet. Hon var tre år äldre än Anders och hade burit lika många lådor som han, vilket hon hade påpekat vid varje trappavsats upp till tredje våningen. Nu stod hon med händerna i sidorna och såg sig omkring: en tvåa med nyslipat trägolv, en balkong mot gården, inga gardiner, en madrass som fortfarande låg i sin plast.
– Det är fint, sa hon. Det är faktiskt fint, Anders.
– Det är tomt.
– Det är inte samma sak.
Han var fyrtiotvå och hade varit skild i åtta månader. Äktenskapet hade inte slutat med något bråk utan med ett slags ömsesidig trötthet, som när två personer bär samma soffa och båda plötsligt inser att ingen av dem vet vart den ska. Han arbetade som driftingenjör på ett vattenverk, en man som visste exakt vilka ventiler som skulle vridas när något gick fel, och i fjorton år hade han skött ett hushåll på samma sätt: räkningar, däckbyten, födelsedagar, stopp i avloppet. Någonstans på vägen hade han slutat fråga sig vad han själv ville ha till middag.
Karin grävde i sin tygkasse och tog fram ett paket inslaget i grått papper med ett alldeles för stort rött band.
– Inflyttningspresent, sa hon. Du öppnar den när jag har gått. Och jag vill aldrig, någonsin höra ett ord om den.
– Vad är det?
– Ett skämt. Hon drog på sig jackan. Mest ett skämt.
Hon kramade honom i dörren, länge, på det där sättet som bara storasystrar gör – lite för hårt och med en klapp på ryggen på slutet, som för att säga att nu räcker det. Sedan var hon borta, och han hörde hennes steg försvinna nedför trapporna och porten slå igen.
Han satte sig på en flyttkartong och drog i bandet.
Inuti låg något som såg ut som en stor ficklampa i guldfärgad plast, och ett vikt kort. Han läste kortet först.
Du har tagit hand om alla andra i tjugo år. Skratta nu. Sedan kan du fundera på vad jag menar. /K
Han vände på ficklampan och läste texten på förpackningen och började skratta så högt att det ekade mellan de kala väggarna. En Fleshlight. Stamina Training Unit. Han skrattade tills han fick torka ögonen, och sedan satt han tyst en stund med den i knät och kände sig märkligt rörd, vilket var det mest absurda av allt.
Han lade tillbaka den i kartongen och ställde kartongen högst upp i garderoben, bakom vinterjackan.
De följande veckorna levde han som en man på ett hotell. Han åt stående vid köksbänken. Han duschade på fyra minuter. Han sov på madrassen, som till slut fick komma ur plasten, och han somnade med telefonen på bröstet och vaknade av att den gled ner på golvet.
Det var en tisdag i oktober, med regn som hade hållit på sedan lunch, som han kom på sig själv med att onanera i duschen och tänka på en reservdel som skulle beställas till jobbet. Han stängde av vattnet mitt i. Stod där och dröp.
Så hade det varit länge, insåg han. Inte bara ensam – också i äktenskapet, de sista åren. Sex hade blivit något man hann med. En sak man bockade av innan man somnade, snabbt och effektivt, som att diska. Han kunde inte minnas när han senast hade gjort något långsamt för att det kändes bra, och inte för att det var en uppgift.
Han mindes början, när han och Lena var nya för varandra och hade kunnat ligga en hel söndag med gardinerna fördragna, äta frukost i sängen vid tre på eftermiddagen och somna om. Någon gång hade det försvunnit, utan att någon av dem märkte när. Det hade kommit jobb och lån och ett hus med tak som skulle läggas om, och kärleken hade krympt till något man gjorde i marginalen, mellan sista mejlet och väckarklockan. Han skyllde inte på henne. Han hade varit med och krympt den.
Det konstiga var att han hade trott att det var så det blev. Att lust var något för yngre människor, eller för människor med mer tid, och att en man i hans ålder skulle vara tacksam för det som fanns och inte begära mer. Men stående där i den kalla duschen, med tvålen fortfarande i håret, kände han för första gången på länge något som liknade ilska. Inte mot Lena. Mot sig själv, för att han så länge hade nöjt sig med att bli klar.
Han torkade sig, drog på sig ett par mjukisbyxor och gick och öppnade garderoben.
Guldfodralet var tyngre än det såg ut. Två skruvlock, ett i varje ände. Han läste bladet som låg i förpackningen två gånger, som han läste alla bruksanvisningar, med samma allvar som han hade läst manualen till en ny pump. Den skulle bara användas med vattenbaserat glidmedel. Hylsan skulle sköljas i ljummet vatten efteråt och få torka ordentligt. Det bakre locket styrde suget – helt åtskruvat blev det tätt, lite lossat blev det mjukare.
Och så namnet. Stamina. Uthållighet. Han hade alltid tyckt att det ordet handlade om att härda ut, bita ihop. Nu, när han stod i den tysta lägenheten med regnet mot rutan, undrade han om det kunde betyda något annat. Att stanna kvar. Att inte ha bråttom därifrån.
Han bestämde sig för att göra det ordentligt. Om han ändå skulle göra det.
Han bäddade sängen med rena lakan – han hade faktiskt köpt en säng till slut, med ett huvudgavel i ek som han inte behövde men tyckte om. Han tände lampan i hörnet och släckte taklampan. Han tog fram en handduk och flaskan med vattenbaserat glidmedel som han hade köpt på nätet och sedan skämts lite över när paketet kom. Telefonen lade han i hallen, med skärmen nedåt. Det kändes löjligt och högtidligt på samma gång, som att duka för en gäst som aldrig kommer.
Sedan duschade han igen, och den här gången tog han tid på sig. Han lät det varma vattnet rinna över nacken tills axlarna sjönk. Han tvålade in sig långsamt och märkte saker han inte hade tänkt på på länge: att huden på insidan av armen var mjukare än han trodde, att det kittlade när han drog handen över revbenen, att han fortfarande tyckte om doften av sin egen tvål.
I sovrummet var luften sval mot den varma huden. Han lade sig på rygg ovanpå täcket och bara låg där en stund, naken, och lyssnade på regnet och på sin egen andning. Han rörde vid sig själv utan något mål. Bröstet. Magen. Insidan av låren. Det tog en stund innan kroppen förstod att den inte skulle skynda sig någonstans, och när den väl gjorde det kom lusten långsamt, som värme ur ett element som nyss har slagits på.
Han skruvade av det främre locket. Hylsan inuti var ljust rosa och mjuk och gav efter när han tryckte med fingret. Han hällde glidmedel i öppningen och på sig själv, och det var kallt, och han skrattade till åt att han ryckte. Han värmde det i handen en stund innan han fortsatte.
Första gången han sjönk in i den tappade han andan.
Det var trångt. Det var tätt och mjukt och fullt av små runda knoppar som slöt sig om honom hela vägen, jämnt, utan uppehåll, och han låg alldeles stilla och kände hur det bultade i honom. Han hade väntat sig något mekaniskt. Det här var inte mekaniskt. Det var nästan för mycket, och hans första impuls var den gamla: fort, fort, få det gjort.
Han gjorde inte det.
Han drog sig ut, lika långsamt som han hade gått in, och kände varenda knopp släppa taget om honom en efter en. Sedan in igen. Ut. Han hittade en rytm som var så långsam att den knappt var en rytm, mer som andning. Ljudet var mjukt och vått och han tyckte om det, tyckte om att det var hans eget och inte behövde vara något annat.
När han skruvade åt det bakre locket helt blev det plötsligt tätare. Varje gång han drog sig bakåt höll hylsan emot, sög efter honom, och han stönade högt i den tomma lägenheten och hörde det studsa mot väggarna och brydde sig inte. Han lossade locket ett halvt varv igen och det mjuknade. Han lekte med det en stund – tätt, mjukt, tätt – som med en ratt på en förstärkare, tills han hittade något mitt emellan som fick höfterna att lyfta av sig själva.
Han var nära efter några minuter. Kroppen visste precis vad den ville, den hade gjort det här tusen gånger, och han kände hur spänningen samlades längst ner i ryggen.
Han stannade.
Han låg kvar med hylsan runt sig, orörlig, och andades. Hjärtat slog hårt. Det var nästan plågsamt, och samtidigt var det något i honom som log. Han lät handen vila på magen. Räknade andetagen. Lyssnade på regnet, som hade ökat, och på en granne som spolade någonstans i huset. När det hade lagt sig tillräckligt började han om. Långsammare än förut.
Han gjorde det tre gånger. Andra gången kom han så nära att han fick bita sig i läppen, och tredje gången var det som om hela kroppen hade blivit känsligare, som om varje stopp hade lagt ett nytt lager av lust ovanpå det förra. Hans hud var fuktig. Han hade sparkat undan täcket. Han rörde sig med hela kroppen nu, höfterna mötte handen, och han tänkte inte på reservdelar eller räkningar eller på någon annan över huvud taget – bara på den varma tätheten och på att han hade tid. All tid han ville.
När han till slut lät det hända var det inte som han mindes det. Det började långt borta och kom närmare i vågor, och när det nådde honom lyfte det ryggen från madrassen och drog ut ett ljud ur honom han inte kände igen. Det höll på längre än det brukade. Det gick genom låren och ut i fingertopparna, och efteråt låg han med öppen mun och stirrade upp i taket och skrattade, lågt och förvånat, som en man som hittat pengar i en gammal jacka.
Han låg kvar tills svetten började svalna. Sedan gick han ut i badrummet, tog ut hylsan ur fodralet och sköljde den i ljummet vatten, vände den fram och tillbaka under strålen, skakade ur den och ställde den på en ren handduk på badrumshyllan för att torka. Han gjorde det noggrant, som han gjorde allt, men utan brådska. Det var något nästan ömt i det.
Veckan efter köpte han gardiner. Mörkgröna, tunga, som han hade stått och vägt mellan i en butik i tjugo minuter innan han förstod att det inte fanns något rätt svar och att han fick välja det han tyckte om. Han hängde upp dem på söndagen och stod länge och tittade på hur ljuset föll genom dem.
På kvällen lagade han mat. Inte något avancerat – fisk i ugn, potatis, en sallad – men han dukade vid bordet vid fönstret med tallrik och glas och en tänd ljuslykta, och han satte sig ner och åt långsamt, och ingen såg honom göra det. Det var en märklig sorts frihet. Han kom på sig själv med att tugga medan han tittade ut på regnet i gårdens kastanj, och han insåg att han inte hade gjort det på mycket länge. Bara ätit. Utan att samtidigt tänka på nästa sak.
Det var som om något hade vridits om inne i honom, en ventil som stått stängd så länge att han glömt att den fanns.
Senare, när disken var undanplockad, tog han fram telefonen och öppnade en dejtingapp han hade laddat ner för två månader sedan och aldrig vågat använda. Han läste frågan överst på den tomma profilen, ”Vad gör dig glad?”, och satt en lång stund med tummen ovanför tangentbordet.
Sedan skrev han: ”Att ta god tid på mig.”
Han läste det en gång till, log, och lät det stå.
Han behövde inte skicka något i kväll. Det fanns ingen brådska.
Novell · Solo
Nio år tog slut utan att någon gjorde fel. Nu har Ida en lägenhet som luktar målarfärg, en fikus som protesterar och ett paket som väntar på köksbänken medan regnet piskar mot rutan.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
