Novell · Distans
Maja och Elias ses varannan helg och saknar varandra resten av tiden. Två paket korsar varandra i posten, och ett videosamtal som börjar med skratt slutar någon helt annanstans.
Paketet låg i hennes brevlåda på onsdagen, klämt mellan en elräkning och en reklambroschyr för köksluckor. Maja tog upp det med två fingrar och läste avsändaren i hissen, och sedan läste hon den igen, och sedan stod hon i hallen med kappan på och paketet i händerna och kände hur det pirrade i nacken.
Hon var trettiotvå och arkitekt, och just den här veckan var hon mest ett par ögon som stirrade på en modell av ett badhus i skala ett till tvåhundra. Hon hade gått hemifrån halv åtta och kommit hem tio i nio, hon hade lim på pekfingret och en blyertsstump bakom örat som hon hade glömt att den satt där. Hon satte sig på golvet i hallen utan att ta av sig skorna och öppnade paketet.
Inuti låg en ask, och i asken låg något rosa i silikon, format som ett avlångt ägg med en lång, böjd svans. Under det låg en lapp, skriven med hans kantiga handstil, den som han sa kom av att skriva journalanteckningar i tolv år.
Lush 3. Laddas med den magnetiska sladden. Lördag klockan nio? Bara om du vill. Annars ringer jag ändå. /E
Hon läste lappen tre gånger. Sedan ringde hon honom.
Det gick fram fem signaler innan han svarade, och han lät andfådd, som om han just hade kommit in genom dörren.
– Hej, sa han. Är du hemma?
– Jag sitter på golvet i hallen.
– Varför sitter du på golvet?
– För att någon har skickat mig en rosa sak med svans.
Det blev tyst i luren. Hon hörde honom sätta ner något, en väska kanske, och hon hörde kylskåpsdörren som han alltid öppnade först av allt när han kom hem från ett pass, som om maten kunde ha förändrats medan han var borta.
– Den kom, sa han.
– Den kom.
– Och?
Hon vände på den i handen. Den var slät och lite tyngre än hon hade trott, och svansen böjde sig inte hur som helst, den var fastare än den såg ut.
– Elias, sa hon. Jag skickade dig ett paket i måndags.
– Vad för paket?
– Du får se. Det borde komma i morgon.
– Maja. Hans röst hade sjunkit. Vad för paket?
– Samma idé, sa hon, och hon började skratta, och sedan skrattade han också, det där hesa skrattet han hade när han var trött. De hade haft samma tanke, samma vecka, fyrahundra kilometer från varandra, utan att säga ett ord om det. Det kändes både fånigt och alldeles, alldeles rätt.
De hade träffats för två år sedan på en perrong. Tåget hade varit försenat i tre timmar och han hade delat med sig av sin termos, och hon hade förklarat varför stationshuset de stod i var byggt fel, och han hade lyssnat som om det var det mest intressanta han hade hört. Sedan dess hade de levt i varsin stad och på tåget emellan. Varannan helg. Ibland oftare, när hans schema tillät det. Ibland mer sällan, när hennes tävlingsförslag åt upp allt.
Det var inte själva längtan som var svår, hade hon tänkt många gånger. Det var att längtan inte hade någonstans att ta vägen. Man kunde prata i telefon. Man kunde skicka bilder. Men kroppen blev liksom lämnad utanför.
– Lördag klockan nio, sa hon.
– Du behöver inte bestämma dig nu.
– Jag har redan bestämt mig. Hon höll upp den rosa saken mot hallampan. Men om det känns dumt så slutar vi. Och om det känns konstigt så pratar vi om det. Och om någon av oss börjar skratta för mycket så...
– Så skrattar vi, sa han. Det är okej att skratta.
På lördagen klockan tio i nio satt hon på sängen i sin lägenhet med datorn i knät och flyttade den för sjunde gången. Vinkeln var fel. Om hon satte den på nattduksbordet syntes bara hennes haka. Om hon satte den på sängen syntes taklampan, som var ful och som hon hade tänkt byta ut i tre år. Till slut lade hon den på en hög med böcker på en stol vid fotändan, och så fick det bli.
Hon hade duschat. Hon hade laddat leksaken på torsdagen och laddat den igen i dag för säkerhets skull. Hon hade laddat ner appen, Lovense Remote, och kopplat leksaken till sin telefon och sedan skickat honom en inbjudan, och hon hade stirrat på den gröna symbolen som visade att de var anslutna till varandra som om det var ett kärleksbrev.
Klockan nio exakt ringde det.
Han satt i sin säng. Hans rum var mindre än hennes, med en lampa med gul skärm som gjorde allt varmt, och han hade en grå t-shirt på sig och hade blött håret. Han hade jobbat dagpass, sju till halv fyra, och han hade sovit en timme efteråt, det såg hon på kinden där kudden hade lämnat ett märke.
– Hej, sa han.
– Hej.
Sedan sa ingen av dem något alls på en lång stund. De tittade bara på varandra. Hon hade saknat hans ansikte på ett sätt som inte gick att förklara. Det var så lätt att glömma detaljer: att han hade en liten ärrbit i ena ögonbrynet, att han rynkade näsan när han var nervös. Han rynkade näsan nu.
– Jag är jättenervös, sa hon.
– Tack gode gud, sa han. Jag också.
Hon skrattade, och det lossnade något i bröstet.
– Din kom, alltså?
Han sträckte sig utanför bild och höll upp den. Den var svart och ungefär lika stor som en termos, med en öppning i ena änden och två små knappar ovanpå. Satisfyer Men Vibration+. Hon hade stått länge framför skärmen innan hon valde den, hon hade läst om fjorton olika program och ett viskläge och en app, och hon hade tänkt på hans väggar, som var så tunna att han kunde höra grannen nysa.
– Den har ett viskläge, sa hon.
– Jag såg det. Han log snett. Jag tolkar det som en kommentar om min granne.
– Jag tolkar det som omtanke.
Han lade den åt sidan, inom räckhåll. Hon såg att han hade ställt fram en flaska glidmedel på nattduksbordet, vattenbaserat, och det rörde henne på ett fånigt sätt att han hade läst på.
– Vill du börja? frågade han. Vi kan också bara prata. Det har vi gjort förut, och det var bra.
– Nej, sa hon. Jag vill börja.
Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna. Hon hade på sig ett linne och ett par mjuka byxor och kände sig plötsligt larvig, hon hade tänkt på att ta på sig något snyggare men sedan tänkt att det var hon, det var ju hon som han ville se. Hon drog ner byxorna och trosorna under täcket, utan att det syntes, och tog den rosa leksaken från nattduksbordet.
– Vänta, sa hon. Jag ska bara... Blunda.
– Blunda? Det är ju hela poängen att jag ...
– Blunda i tio sekunder, Elias.
Han blundade. Hon hällde lite glidmedel på den och förde in den, och den gled in lättare än hon trott, och svansen låg kvar på utsidan, fast och böjd, och ägget låg där inne mot ett ställe som gjorde henne alldeles stilla ett ögonblick. Hon drog upp täcket igen.
– Okej, sa hon. Du kan titta.
Han öppnade ögonen. Han tittade på henne, på täcket, på hennes ansikte som hon visste var rött.
– Är den i?
– Den är i.
– Hur känns det?
– Som ingenting. Som att ha en ... Hon sökte efter orden. Som att ha en hemlighet.
Han tittade ner på sin telefon. Hon såg hans tumme röra sig, och sedan kom det, ett lätt surr djupt inne i henne, och hon hoppade till så att datorn på stolen gungade och bilden svängde och han bara såg taket, den fula taklampan, och hon skrattade så att hon fick hålla sig för magen.
– Maja? hörde hon hans röst. Maja, jag ser bara din lampa!
– Den är ful, sa hon mellan skratten. Jag vet att den är ful.
– Var det för mycket? Jag tog den lägsta.
– Det var inte för mycket. Hon rättade till datorn. Det var bara... överraskande. Den är i mig och du är där. Det är det mest overkliga jag har varit med om.
Han tittade på henne, och han skrattade inte längre, men han log med hela ansiktet.
– Säg till om jag ska sluta, sa han.
– Jag säger till. Gör det igen.
Han gjorde det igen.
Den här gången var hon beredd, eller trodde att hon var det. Surret kom lågt och jämnt, och hon låg alldeles stilla och kände det. Det var något med att hon inte styrde det själv. Hon visste inte när det skulle ändras, hon kunde bara titta på hans ansikte och gissa. Han hade telefonen i ena handen och tittade på henne, inte på skärmen, och hon såg hur hans tumme rörde sig nästan omärkligt, och en sekund senare kände hon det inne i sig. Uppåt. Lite till. Hans tumme i en annan stad, hans puls i hennes kropp.
– Berätta, sa han lågt.
– Det är... Hon slöt ögonen. Det är som när du ligger bakom mig. Och bara håller handen där. Och inte rör den.
Han andades ut. Hon hörde det tydligt i högtalaren, en lång utandning, och när hon öppnade ögonen såg hon att hans andra hand hade glidit ner under hans eget täcke.
– Elias, sa hon.
– Ja.
– Ta fram din.
Han tittade på henne. Han rynkade inte näsan längre. Han sträckte sig efter den svarta leksaken och glidmedlet, och han sa, med en lite skev röst, att nu var det hon som fick blunda, och hon sa nej. Hon sa att hon ville se. Han skrattade till, lite generat, och sedan sköt han undan täcket.
Hon hade sett honom naken hundratals gånger men aldrig så här, genom en skärm, ensam i sitt rum under den gula lampan, med blicken fäst vid henne. Han var hård. Han hällde glidmedel i öppningen på leksaken och förde ner den över sig, långsamt, och hon såg hur hans käke spändes.
– Tryck på knappen, sa hon. Den övre.
Han tryckte. Hon hörde ett lågt brummande genom högtalaren och han andades in genom tänderna.
– Vilket program är det?
– Ett, tror jag.
– Det finns fjorton, sa hon. Jag vill att du går till fem.
Han tittade på henne. Sedan tryckte han, fyra gånger, och hon räknade tyst med honom, och vid fem ändrades ljudet till ett pulserande och han böjde huvudet bakåt mot väggen.
– Du har läst manualen, sa han med stängda ögon.
– Jag är arkitekt, sa hon. Jag läser alltid manualen.
Han skrattade, ett skratt som gick över i ett stön, och i samma stund, kanske utan att tänka på det, drog han tummen uppåt på sin telefon, och det som hände inne i henne fick henne att gripa tag i lakanet. Svansen låg mot henne utanpå och ägget pressade inuti, och när han höjde gick det genom henne som ström.
– Förlåt, sa han. Var det för...
– Nej. Behåll det. Behåll det där.
Nu slutade de prata så mycket. Det fanns bara ljuden. Hans andning i högtalaren, det svaga brummandet från hans leksak, hennes egen röst som hon hörde komma ut ur henne och som hon inte försökte hålla tillbaka, för här fanns inga tunna väggar, här fanns bara han. Hon sköt undan täcket helt. Hon ville att han skulle se. Hon ville att han skulle se hur hennes höfter rörde sig mot ingenting, mot honom, och hon såg på hans ansikte att han såg det, och det gjorde det dubbelt.
Han sänkte intensiteten. Hon protesterade, ett ljud utan ord, och han sa med rösten tjock att han ville att det skulle räcka, att han ville att det skulle vara länge. Hon förstod. Han lät det sjunka och stiga, sjunka och stiga, och varje gång det steg kom det lite högre än förra gången, och varje gång det sjönk kändes tomheten efteråt som något eget.
Hon lade handen på sin mage och sedan lägre, och hon höll den mot svansen, tryckte den närmare, och hon tittade in i kameran, in i hans ögon, fast det bara var ett objektiv, fast han var fyrahundra kilometer bort.
– Byt program, sa hon andfått. Byt till nio.
Han tryckte, och hon räknade inte längre, och hon såg honom byta, hörde brummandet ändra karaktär till något tätare och djupare, och han sa hennes namn på ett sätt som hon aldrig hade hört honom säga det.
– Maja, jag är nära.
– Inte än. Hon hörde sin egen röst, oigenkännlig. Vänta på mig. Upp. Snälla. Hela vägen.
Han drog tummen hela vägen upp.
Det var som att falla uppåt. Hon kom med ryggen böjd och ena handen i lakanet och den andra över munnen, fast det inte behövdes, och det slutade inte, det bara fortsatte i en lång, skälvande våg som gick genom henne från det ställe där ägget låg och ut i fingertopparna, och genom allt det hörde hon honom, hans andning som brast, hans röst, och när hon kunde se igen såg hon honom ligga med huvudet mot väggen och ögonen stängda, alldeles stilla.
Han sänkte till noll. Hon kände tystnaden inne i sig som en tomhet och ett eko på samma gång.
De låg så en lång stund utan att säga något. Hon drog upp täcket igen och drog ut leksaken försiktigt och lade den på en handduk. Han hade stängt av sin och lagt den på nattduksbordet och dragit en filt över sig, och han såg på henne genom skärmen med tunga ögonlock.
– Hej, sa han.
– Hej, sa hon, och så skrattade de båda två igen, fast det här var ett annat skratt, lågt och trött och fullt av något.
– Var det konstigt? frågade han.
Hon tänkte efter. Det var viktigt att svara ärligt.
– Det var konstigt i fem minuter, sa hon. Sedan var det bara du.
Han nickade. Hon såg att hans ögon var blanka och hon sa ingenting om det.
– Jag har ledigt på fredag, sa han efter en stund. Jag tar tåget som går kvart över sex.
– Du kommer att vara framme halv elva.
– Jag vet. Han log. Jag kommer att ha med mig en telefon. Och du kommer att ha på dig den på middagen med dina kollegor på lördag.
Hon lyfte på ögonbrynen.
– Vem har sagt att jag ska ha den på mig på middagen?
– Ingen, sa han. Det var en fråga.
Hon såg på honom, den gula lampan, märket efter kudden på kinden som nästan hade försvunnit nu, handen som låg på filten bredvid telefonen.
– Ja, sa hon. Svaret är ja.
Innan de lade på tvättade de sina leksaker med ljummet vatten och tvål, var och en i sitt badrum, och de lät samtalet vara igång hela tiden, telefonerna lutade mot varsin tvålkopp, och pratade om ingenting. Om hans patient som hade sjungit en hel opera på morgonen. Om badhuset och om att taket fortfarande var fel. Om att tåget kvart över sex brukade vara i tid, oftast, men inte alltid, och att hon skulle ta med en termos till perrongen om det var försenat.
Klockan var nästan tolv när de lade på. Hon låg kvar i sängen länge och tittade på taklampan. Den var ful. Hon tänkte att hon skulle byta den innan han kom.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Novell · Solo
Nio år tog slut utan att någon gjorde fel. Nu har Ida en lägenhet som luktar målarfärg, en fikus som protesterar och ett paket som väntar på köksbänken medan regnet piskar mot rutan.
