Novell · Tåg
Två främlingar, en sovkupé för två och tolv timmar genom snöigt landskap. Hon har en fiol som inte får ligga i bagagehyllan, han har en sten i fickan – och ingen av dem tänker sova.
Kupén var byggd för två personer som redan kände varandra. Det förstod Klara i samma sekund som hon drog upp skjutdörren och såg mannen på den nedre britsen, med knäna nästan mot fällbordet och en grå sten i handen.
– Förlåt, sa han och reste sig så hastigt att han slog huvudet i den övre britsen. Aj. Nej. Det stod två bäddar på biljetten, men jag trodde inte att någon skulle ta den andra.
– Det gjorde jag, sa hon. För fyra veckor sedan. Den var billigast.
Han gnuggade sig i hårbotten och log på ett sätt som fick honom att se yngre ut än han var, vilket hon gissade var någonstans kring trettiofem. Skäggstubb, en ullkofta med lagade armbågar, händer som såg ut att ha burit saker ute i kyla. På golvet stod en ryggsäck med en geologhammare fastspänd på sidan.
– Andreas, sa han.
– Klara. Och det här är Viola.
Hon lyfte fiollådan så att han såg den. Den var svart, slitstark och klistrad med etiketter från konserthus hon för länge sedan slutat räkna.
– Hon heter Viola fast hon är en fiol?
– Jag var nitton när jag döpte henne. Det kändes fyndigt då. Hon ligger inte i bagagehyllan, hon ligger inte på golvet, och om tåget spårar ur räddar du henne före mig.
– Uppfattat, sa han allvarligt. Fiolen först.
Tåget ryckte till och började rulla. Stadens ljus gled förbi i fönstret, gatlyktor, en bensinmack, ett parkeringshus med alla våningar tända, och sedan tunnades det ut tills det bara fanns snö och granar och enstaka gårdar med ett gult fönster långt borta. Snön föll inte, den bara låg, blå i skymningen, tung på grenarna.
Hon lade Viola längst in på den övre britsen, på sin egen kudde, och satte sig mitt emot honom på den fällbara pallen. Han skruvade av locket på en termos. Det luktade ingefära och honung.
– Vill du ha? Jag har bara en kopp, men den är ren.
– Jag har choklad. Mörk, med havssalt. Det blir ett byte.
De delade på koppen. Hon bröt chokladen i bitar på fällbordet, och han såg på hennes vänstra hand medan hon gjorde det.
– Du har hårda fingertoppar, sa han.
– Tjugosju år med stålsträngar. Jag började när jag var sju. Vill du känna?
Hon höll fram handen över bordet, handflatan uppåt, och han tog den som man tar emot något ömtåligt. Han strök med tummen över toppen på hennes pekfinger, långfinger, ringfinger. Det var ett ovanligt sätt att bli rörd vid. Ingen brukade intressera sig för hennes förhårdnader.
– Som kvarts, sa han. Slipad kvarts.
– Det är det finaste någon sagt om mina händer, och det var en jämförelse med en sten.
– Det var en komplimang. Kvarts är det hårdaste vanliga mineralet i berggrunden. Det överlever när allt annat vittrar bort.
Han släppte inte hennes hand genast, och hon drog inte tillbaka den.
Han berättade att han skulle upp och borra provkärnor där en ny väg skulle dras genom ett myrområde. Att berget under dem var nästan två miljarder år gammalt. Att landet fortfarande reste sig efter istiden, några millimeter varje år, som en madrass när någon just har klivit ur sängen.
– Så vi åker uppför hela natten, sa hon.
– Lite grann. Om man mäter noga.
Hon berättade att hon skulle vikariera som andrafiol i en kammarorkester, att konserten var i morgon kväll, att hon hade repetitionen klockan elva och att hon egentligen borde sova. Han frågade vad de skulle spela, och när hon sa Schubert nynnade han ett par takter av fel stycke, med stor övertygelse, och hon skrattade så högt att någon i kupén bredvid knackade i väggen.
Konduktören kom förbi och stämplade deras biljetter. Han tittade på dem, på termosen och chokladpappret och på hennes hand som låg bredvid Andreas hand på bordet, och sa god natt med ett ansikte som inte röjde någonting alls.
De borstade tänderna i tur och ordning vid det lilla handfatet i hörnet. Hon bytte om till ett stort linne och mjukisbyxor medan han stod med ansiktet mot fönstret och pratade om snöns olika sorter, oavbrutet, för att visa att han inte tittade. Sedan klättrade hon upp till Viola, och han släckte.
Mörkret i en sovkupé är aldrig riktigt mörkt. Det var en springa under rullgardinen där snöljuset trängde in, blåvitt och kallt, och varje gång de passerade en plankorsning svepte en röd blinkning över taket. Tåget gungade i en rytm som borde ha varit sövande. Hon låg på rygg och lyssnade på hjulen mot skarvarna och på honom där nere, som inte heller sov. Hon hörde det på andningen.
– Andreas?
– Mm.
– Sover du?
– Nej. Jag räknar skarvar. Jag är uppe i fyratusen.
Hon låg tyst en stund. Hon hade stått på scener inför tvåtusen människor utan att hjärtat slog så här.
– Jag vill säga en sak, sa hon. Och du får säga nej. Säger du nej pratar vi om sten igen, och det är helt okej, jag menar det.
– Säg.
– Jag har tänkt på din hand sedan du släppte min. Jag skulle vilja kyssa dig. Och kanske mer än det. Men jag vill att vi bestämmer hur mycket innan vi börjar, för annars kommer jag ligga här efteråt och undra om du bara var artig.
Det blev tyst där nere. Sedan hörde hon honom sätta sig upp.
– Jag är inte särskilt artig, sa han. Kom ner. Om du vill.
Hon klättrade nerför den lilla stegen, barfota, och satte sig på kanten av hans brits. Han hade dragit upp täcket och gjort plats. I snöljuset såg hon hans ansikte i grått och blått, allvarligt nu.
– Så, sa han. Hur mycket?
– Kyssar. Händer. Allt som inte är ... hela vägen. Inte i natt, på ett tåg, med någon jag träffat för fyra timmar sedan.
– Det låter bra. Jag har inget med mig heller, och det är inget jag vill improvisera. Och om du vill stanna, oavsett när, så säger du det, och så stannar vi.
– Samma sak åt andra hållet.
– Och om grannen knackar i väggen igen?
– Då är vi två främlingar som diskuterar landhöjning.
Han skrattade tyst, och sedan kysste han henne, och det var inte alls en främlings kyss. Den var långsam och varm och smakade svagt av ingefära och tandkräm. Hans hand hittade hennes nacke. Hennes hittade hans bröst under t-shirten, hjärtslagen, värmen från någon som legat under ett täcke i en timme. Hon drog upp benen och kröp in under täcket med honom, och britsen var för smal för två, så de fick ligga tätt, hennes rygg mot den kalla väggen och hans knä mellan hennes.
– Du är kall, viskade han mot hennes hals.
– Väggen är kall. Jag är inte kall.
Han kysste henne längs nyckelbenet, över linnets kant, långsamt, och frågade med ögonen innan han drog det uppåt. Hon nickade och lyfte armarna. Luften i kupén var sval mot huden, och hans mun var varm, och kontrasten fick henne att andas in genom näsan. Han höll sig där länge, vid brösten, som om han hade all tid i världen, och det hade han, tåget skulle rulla till sju i morgon.
När hans hand gled ner över magen och stannade vid linningen på hennes byxor lade hon sin hand över hans.
– Vänta, sa hon.
Han stannade genast.
– Nej, inte så, sa hon. Fortsätt gärna. Jag ville bara ... Jag har en sak i necessären. Om du inte tycker det är konstigt.
– Vad för sak?
– Den är ungefär lika stor som din sten.
Han låg tyst en sekund. Hon kände hur han log mot hennes axel.
– Nu är jag väldigt nyfiken på din necessär.
Hon sträckte sig upp mot hyllan över fönstret, famlade bland tandborste och hårsnoddar och hittade den: en liten We-Vibe Tango X, knappt längre än hennes lillfinger, och en liten flaska glidmedel bredvid. Hon tryckte på plusknappen. Ingenting hände.
– Nej, sa hon. Nej, nej.
– Är den död?
– Den är låst. Reslås. Jag låste den själv i morse så att den inte skulle vakna till liv i väskan mitt i vagnen. Vänta.
Hon höll in båda knapparna och räknade tyst till två, med den koncentration hon annars sparade till svåra passager, och när hon sedan tryckte på plus vaknade den i hennes hand, ett mjukt, envist surr mot handflatan. Andreas skrattade in i kudden.
– Du tänker på allt, sa han. Det tycker jag om.
Hon lade den i hans hand och ledde hans tumme över knapparna i mörkret.
– Plus. Minus. Den i mitten byter mönster. Det finns ingen skärm, så man får räkna.
– Jag är geolog. Jag räknar lager hela dagarna.
Han höll den som hon visat, mellan tummen och pekfingret med den sneda toppen utåt, och vägde den i handen. Hon gav honom flaskan också. Han hällde lite i handflatan och värmde det mellan fingrarna innan han rörde vid henne, och den lilla omtanken, att han tänkte på att det skulle vara kallt, gjorde något med henne som hon inte hade väntat sig.
Han rörde vid henne med fingrarna först. Utan bråttom, utan att ta för givet. Hon drog ner byxorna själv och sparkade av dem under täcket, och hans hand var glatt och varm, och hon hörde sig själv andas i takt med hjulen. Sedan lät han Tango X ta över där hans fingrar hade varit, på lägsta steget, precis ovanför, och hon grep tag i hans t-shirt.
– Så? viskade han.
– Lite högre upp. Nej, där. Där.
– Fler steg?
– Två till.
Han räknade tyst med läpparna mot hennes öra, ett, två, och vibrationen fördjupades, blev något hon kände i hela bäckenet, i låren, ända ut i de hårda fingertopparna. Tåget krängde i en kurva och pressade dem mot väggen, och hon skrattade och kved på samma gång. Han höll sig kvar där hon ville, lyhört, justerade vinkeln med små rörelser i fingrarna som om han spelade ett instrument han just hade lärt sig men redan förstått.
Det tog tid. Hon lät det ta tid. Hon kysste honom, tappade kyssen, hittade den igen. Hon tog hans andra hand och lade den på sitt bröst, och han förstod. Värmen byggdes upp långsamt, som en crescendo som skrivits ut över många takter, och när hon var nära viskade hon:
– Håll in plus.
Han gjorde det, och den gick rakt upp till det högsta, och hon pressade ansiktet mot hans axel för att inte låta, och kom, länge, i vågor som inte ville ta slut, med hans arm hårt om henne och tågets rytm under sig. Han stängde av den i samma sekund som hon ryckte till och drog sig undan, som om han hade läst det i henne innan hon själv visste det.
De låg stilla. Hennes hjärta slog i halsen. Utanför passerade en plankorsning, och den röda blinkningen svepte över taket, en, två, tre gånger.
– Säg något, sa han till sist.
– Du räknade rätt.
Han skrattade, tyst och glatt, och hon kände hur hård han var mot hennes höft genom tyget. Hon lade handen där, lätt, och frågade:
– Din tur? Om du vill.
– Jag vill. Väldigt gärna.
Hon hjälpte honom av med kalsongerna under täcket, vilket var ett projekt på en så smal brits och krävde en armbåge i hans revben och en ursäkt och mer skratt. Sedan tog hon honom i handen, med glidmedel i handflatan, långsamt, och han andades ut som om han hade hållit andan sedan middagen. Hon lät den lilla vibratorn surra på lägsta steget mot undersidan, där han var som känsligast, och hans hand grep efter hennes handled, inte för att stoppa henne utan för att hålla i något.
– Okej? frågade hon.
– Mer än okej. Fortsätt precis så.
Tåget saktade in. Bromsarna gnisslade, och plötsligt stod de still vid en perrong, och det gula ljuset från en lykta föll in genom springan under rullgardinen. Någon gick förbi utanför med en resväska som hoppade över snön. Röster. En dörr som slogs igen. De låg orörliga, hon med handen om honom och han med ansiktet i hennes hår, och fnissade så att britsen skakade.
– Landhöjning, viskade hon. Vi diskuterar landhöjning.
När tåget rullade igen tog hon upp rytmen, och hon kände hur han spändes under hennes hand, hur höfterna lyfte mot henne, hur han sa hennes namn med en röst som var alldeles naken. Hon höll kvar tills han var klar, och en stund till, mjukare, tills han själv lade handen över hennes och sa stopp med ett leende hon hörde.
Efteråt stängde hon av den lilla vibratorn och lade den på hans hopvikta halsduk på hyllan i stället för på fällbordet, så att den inte skulle skramla mot laminatet om den råkade gå igång. Han torkade av dem båda med en handduk från handfatet. Sedan låg de kvar i den smala sängen, huden mot huden, och han drog täcket över hennes axel.
– Viola får sova ensam i natt, sa han.
– Hon klarar sig. Hon har varit med om värre.
Hon vaknade av att ljuset hade ändrat färg. Han hade dragit upp rullgardinen en decimeter, och utanför låg en frusen sjö, vit och platt, och bakom den en ås där solen just höll på att bryta igenom granarna. Himlen var rosa och guld. Hon låg med kinden mot hans bröst och kände honom andas.
– Vi är nästan framme, sa han. Fyrtio minuter.
– Hur många millimeter har vi åkt uppför?
– Inte en enda som man kan mäta. Men det känns så.
Hon klättrade ur sängen, drog linnet över huvudet och sköljde Tango X under kranen vid handfatet med lite av tvålen från hans necessär, torkade den noga på en ren handduk och höll sedan in båda knapparna tills den pulserade två gånger i handen. Han såg på henne från britsen med håret på ända.
– Du låser den igen.
– Man vet aldrig vem man delar kupé med.
Hon lade den i necessären tillsammans med den lilla flaskan, och när hon vände sig om höll han fram något i handen. Stenen. Grå och vit och randig, stor som ett hönsägg, sliten av något som hade hänt för länge sedan för att någon skulle minnas det.
– Gnejs, sa han. Den var här innan det fanns något här. Jag tänkte att den kunde få ligga i fiollådan. Om Viola inte har något emot det.
Hon vägde den i handen. Den var varm, för han hade hållit den ett tag.
Hon öppnade sin väska, tog fram programbladet för kvällens konsert och en biljett som orkestern hade gett henne för en vän hon inte hade någon att bjuda. Andra raden, längst ut på vänster sida. Hon skrev sitt nummer på baksidan och lade den i hans hand, där stenen nyss hade legat.
– Därifrån ser man vänsterhanden, sa hon. Fingertopparna.
– Kvartsen.
– Kvartsen.
Tåget bromsade in mot en perrong full av snö och människor i tjocka jackor. Hon lyfte ner Viola från den övre britsen, och när hon gick ut i korridoren vände hon sig om i dörren. Han satt kvar på britsen med biljetten i handen och såg på henne som om han redan räknade timmarna.
Novell · Par
Emma och Erik har varit tillsammans i fjorton år och har fortfarande lättare för att skratta i sängen än nästan någon de känner. I kväll ska de öppna paketet de köpte tillsammans för tre veckor sedan.
Novell · Par
Sara och Mattias har varit tillsammans i nio år och vet nästan allt om varandra. Nästan. En middag i en främmande stad, en liten magnet under klänningen och ett ord som betyder stopp.
Novell · Solo
Nio år tog slut utan att någon gjorde fel. Nu har Ida en lägenhet som luktar målarfärg, en fikus som protesterar och ett paket som väntar på köksbänken medan regnet piskar mot rutan.
